Självkänsla

Min kropp är ett okänt tempel
tröga lås går upp
tunga portar öppnas
Jag vandrar ovant
genom återfunna salar
I glömda rum
bor Gud i mig

(Beryl Kornhill)

Gränser
Gränser ger substans form. Ger konturer.
Livet skapar organ för att bygga upp sig självt, härbärgeras och transformeras till nya former och uttryck.  Känslor behöver gränser för att kunna förinnerligas och mogna. Förnimmelser behöver tid att fylla oss, nyanseras och bli medvetna till förståelse och kunskap, som vägledning för våra handlingar. Jaget behöver form och gestalt för att bli synligt. Själen behöver gränser som  skyddar dess rike. Gränser att nödvändiga för känslan att vara ett själv.

Man talar ofta om betydelsen att ”dra gränser” för att skydda sig själv. Detta innebär oftast att kunna säga nej till saker som man inte orkar eller vill och kunna formulera sina egna behov. Men att dra en gräns kan göra ont och kan väcka rädsla och ångest.

För att kunna stå bakom oss själva krävs  en tillräckligt god självkänsla. Det vill säga känna en medfödd rätt att vara sig själv. Om vår självkänsla är försvagad känner vi  inte våra egna behov och gränser vilket ofta leder till att vi lätt fokuserar på andras behov. Om vi inte kan styra detta så brukar man tala om medberoende. Om det sker ur en egen fri vilja kan man istället tala om medkänsla.

Gränssvaghet medför att intrycken har svårt att förinnerligas. Vi får ångest av att vara i oss själva och förlorar oss lätt i omvärlden. Våra känslor lever ständigt ut sig i omgivningen, vi mister vår självkänsla och vet inte vilka vi själva är. Vi blir överkänsliga och våra handlingar blir reflexartade och impulsstyrda utan inre ledning. Detta är inte spontanitet, som ju visar sig i en frihet att uttrycka sig, eller inte. Denna gränssvaghet tvingar oss ibland att stänga in oss i en ”korsett” av muskelspänningar för att skydda vårt inre och dämpa upplevelser av inre kaos och upplösning.

Är våra gränser istället för täta har intrycken svårt att beröra vårt inre och våra handlingar kan framstå som stereotypa. Den smärta som det innebär att öppna sig och möta omvärlden gör oss till fångar i oss själva. Vi tenderar till okänslighet och berörs i vårt inre föga av omvärldens förändringar.

I längden leder denna instängdhet till upplevelser av en inre död, vilket kan tvinga oss att leva oss ut i omvärlden. Vi kan synas vara öppna och sociala, men i vårt inre flyr vi från ångesten över att vara ”isolerade  i oss själva”.

Gränser som kan öppna sig och sluta sig är nödvändiga för att känslor skall kunna förtätas och förtunnas, stiga och falla inom oss och skänka oss kunskap och upplevelser av att vara levande människor.

Självrespekt betyder att respektera sina egna gränser och att vårda sina egna ”inre rum”. Endast om jag har en tillräckligt bra självkänsla så kan jag värna om detta rum. Detta gör det också möjligt för oss att ta in och härbärgera andra människor lidanden utan att förlora oss själva eller att känna oss ”invaderade”.

Psykoterapin idag har ofta lånat mekaniska, hårda,  ord som t ex att ha ”redskap” eller ”verktyg”och ”försvarsmekanismer” att ”hantera” eller ”kontrollera” sina känslor. Känslor skall levas inte hanteras. Men det är bara möjligt med en stark självkänsla.

Känslor har ofta en kort halveringstid. Dom stiger och faller inom oss och drar oftast snabbt förbi som en vind och ibland som en storm. Vi behöver våga att ”stå kvar” och låta dom finnas.

I en artikel i DN den 24 oktober 2014 beskriver hjälparbetaren Anders Norman sina upplevelser efter Tsunaminkatatrofen. Hans ord berörde mig djupt: ”Det finns en tro på att verkligheten är ´sannare´ utan känslor. Men stänger man ner känslorna, stänger man också av möjlighetena att agera. Trycker man undan oron så förstår man verkligheten sämre”

Om känslorna ”svallar över” och hotar att ”stiga oss över huvudet” måste vi kanske känna att vi ”bottnar” i oss själva för att inte få ångest. En stabil självkänsla är en djupare närvaro i kroppen som skänker trygghet när oron stiger.  

Självsinnen
Självkänsla är att känna sig själv. Inte som självkännedom utan med innebörden att varsebli sig själv. Det är en mystisk förening mellan själen och kroppen. Mellan medvetandet och det omedvetna.

För att få en djupare förståelse av hur självkänsla uppstår måste man studera hur våra s k ”kroppssinnen” verkar. Rudolf Steiner nämner fyra stycken sinnen som är direkt relaterade till kroppen. Livssinnet, beröringssinnet, egenrörelsesinnet och jämviktssinnet.

Följande finns att läsa i Karl Könings underbara bok ”Sinnesutveckling och kroppsupplevelse”: 

”Om det s k ”livssinnet” skriver Rudolf Steiner: Vad är livssinnet? Det är något i människan som hon inte märker när allt är i sin ordning, utan bara när något inte är i ordning.

Den första mänskliga egenvarseblivningen får man genom livssinnet, genom vilket människan blir medveten om sin kropp som en helhet.

Genom livssinnet lär sig människan att känna sig som ett enhetligt inre och förnimmer sig som ett kroppsligt, rumsligt själv.

Under normala förhållanden upplever livssinnet vår kroppsorganisation som en enhet. Helheten förnimmer vi som vårt egen vara som uppfyller rummet. Att jag kan kalla kroppen ”min” kropp, är ett resultat från livssinnet. Kroppen blir genom livssinnet till min egen. ”Jag och min kropp blir ett” är en upplevelse som vi främst måste tillskriva livssinnet.

Livssinnet ger oss därigenom den jordiska säkerheten i vår existens. Vi känner oss ”hemma” här på jorden eftersom livets behaglighet genomtränger oss.

Livssinnet är inbäddad i ämnesomsättningen och är verksamt under medvetandets tröskel. Det är detta sinne som gör att vi kan känna oss levande.

Fysiologiskt är livssinnet nära relaterat till det autonoma nervsystemet. De första barnaåren är det nästan uteslutande till för livssinnets varseblivning.

Beröringssinnet (”känselsinnet”) gör oss medvetna om oss själva som avgränsade från världen och är viktigt för utvecklandet av våra själsliga gränser. Steiner skriver: Allting vad som lever i vårt sinne för beröring är även en inre upplevelse. Men denna upplevelse förblir omedveten. Bara en skugga av den framträder vid beröring som ju är knuten till vår kropp. Det är beröringssinnet som gör att vi kan varsebli saker som silke, ull, hårt eller mjukt, grovt eller fint. Det strålar in i vårt väsen men vi upptäcker inte detta samband, Denna strålning in i oss, vilken vi utåt sett uppfattar som an beröringsförnimmelse, är ingenting annat än en känsla av att vara genomträngd av en gudomlig närvaro.(Gottgefühl). Människans skulle inte kunna varsebli den gudomliga närvaron utan sitt beröringssinne. Denna kraft genomtränger alla ting och det genomtränger hela vår existens. Det är samma kraft som bär och upprätthåller alla levande väsen. Denna gudomliga sunstans är den andra sidan av vårt beröringssinne.

Steiner skriver vidare: Liksom beröringssinnet genomtränger oss med en ”allmän gudskänsla” och därigenom ger oss en känsla inre tryggheten i vår andliga existens, ger  livssinnet oss en känsla av det jordiskt-kroppsliga hemmet som vi har i vår kropp,

Genom beröringssinne- och livssinnet känner människan sig hemma ”där” och ”här”,hon blir till medborgare i två världar. Visserligen är dessa förnimmelser oklara och stiger knappt över medvetandets tröskel upp i området för våra andra känslor och förnimmelser. Liksom vi för det mesta inte märker jorden vi går på, även om den bär oss, så märker vi knappt de grundkänslor som berörings- och livssinnet förmedlar. Ändå utgör de fundamentet på vilker vi bygger självklarheten i vår vardagliga existens. De ger själen en förankring i jordetillvaron i vilken den själv är en främling.

Det tredje sinnet är egenrörelessinnet. (”muskelsinnet”)  På liknande sätt som berörings- och livssinnet ger egenrörelsesinnet oss en upplevelse av vår kroppsliga existens. Genom egenrörelsesinnet varseblir vi den egna kroppens rörelser.

Beröringssinnet ger oss en dunkel kunskap om oss själva och låter oss genonmströmmas av gudskänsla. Livssinnet ger oss välbehag och tillfredsställelse.

Vilka känslor ger oss då egenrörelsesinnet?

Det ger oss en frihetskänsla. Som låter människan uppleva sig själv som själ. Steiner säger: Att ni känner er som en fri själ beror på utstrålningen från egenrörelsesinnet. På muskelförkortningarnas och muskelförlängningarnas instrålning i själen.

Vad innebär det att känna sig som en fri själ? Det befriar oss som själ därför att genom det varken måste förnimma kroppen eller omvärlden som tvång eller börda. Det ger själen möjlighet att föra en oinskränkt tillvaro. Den erövrar världen genom rörelserna men också genom att gestalta den. Allt fler färdigheter erövras i samverkan med egenrörelesinnet och när själen utvecklar sina motoriska färdigheter så genomströmmas den av en enda känsla:

glädje. Egenrörelssinnet är glädjens moder.

Glädjen är inte ett uttryck för något man till sist uppnått, utan för att man befriats ur ett fängelsesom man dessförinnan tålt. Glädjen är inte att ha utan att vara.

Jämviktssinnet (”balanssinnet”) är det högsta av de fyra kroppsinnena. De tre första ger oss en omedelbar, om också en dunkel uppleveles av vår egen kropp. De gör den till ”vår” kropp, så att vi kan säga ”jag” till den. Men de ger oss, som redan visats, genom återstrålning i vår själ ändå mer. Beröringssinnet förmedlar ett dunkelt vetande im vårt själv, det låter oss genomträngas av gudskänsla. Livssinnet framkallar förnimmelsen av vårt rumsligt kroppsliga själv, egenrörelssinnet befriar oss som själ och ger oss därigenom känslan av glädje.

Vilka förnimmelser uppstår geon jämviktssinnet? Så här skriver Steiner:

Vi förnimmer det som inre ro som gör att om jag går härifrån och dit, lämnar jag förstås inte kvar den som finns i min kropp, utan den tar den med, den förblir densamme. Det är något som gör oss oberoende av tiden. Jag lämnar inte heller mig själv kvar idag, utan jag är i morgon densamme. Instrålandet av jämviktssinnet i själen ger ett sådant oberoende av kroppsligheten. Det är att känna -sig -som -ande.

Inte bara kroppen upplevs och förnims som ”jag”. Jag, som ande, erfar mig själv. Medvetandet om den inre säkerheten, medvetandet om ”jag är” uppträder här. ”Jag är” ett förblivande, kontinuerligt väsen, som där och här, igår och i morgon var och är och kommer att vara samma väsen. Att vi vid uppvaknandets åter kommer att vara densamme som vi var vid insomnadet – den säkerheten beror på jämviktssinnet.

Det skapar i vårsjäl ett liknande stillhetsfält som det statiska organet (balansorganet) gör i kroppen. I det här tillståndet förnimmer vi vår ande. Vi har den säkra upplevelsen att vara en oförstörbar enteleki. (enteleki: att utveckla sig i enlighet med sin egenart)

Varje enteleki är nämligen ett stycke evighet, och de få år som den är förbunden med den jordiska kroppen gör den inte gammal. (Goethe)

Med benen och fötterna förvärvar vi vår fysiska jämvikt; armarna och händerna som inte är jordbundna utan har fri rörlighet ger oss vår sjäsliga jämvikt. I huvudets stillhet vaknar den andliga jämvikten, som förmedlar säkerheten åt vår enteleki.

Själv-visshet ger det uppväxande barnet det själs-ande-rum, i vilket det lär sig tala och tänka. I det rum som uppstår genom jämviktssinnets verksamhet, vaknar människans jag genom talet och tänkandet till medvetande om sig själv. (så långt Karl König)

Självkänsla

Självkänslan är min existentiella identitet. Gud i mig. En stabil sjävkänsla ger en känsla av innanförskap och delaktighet. Brister i självkänslan kan grundlägga en djup känsla av existentiellt utanförskap. Vi kommer inte in i våra liv.

 Fosterstadiet är egentligen ett paradis där vårt själv är ett med omgivningen. Här är formbildande krafter verksamma. Vid födseln drivs vi ut ur detta paradis och vi måste förinnerliga varseblivningen av det egna självet. Det är livssinnets funktion. De tidiga barnaåren grundlägger kroppssinnens verksamhet. Genom beröringssinnet kan vi förinnerliga upplevelsen av det gudomliga. Genom egenrörelsesinnet kan vi förinnerliga varseblivningen av glädjen och genom jämviktssinnet kan jag  varsebli mitt eget jag. Störningar i utvecklandet av dessa sinnen kan medföra en försvagad självkänsla och skapa en vegetativ oro och svårigheter att bryta ned födan. Subtila störningar i formbildningen kan leda till psykiatriska symtomkomplex senare i livet. Det uppstår en osäkerhet på våra egna behov och en brist på grundläggande tillit till livet. Det har uppstått en klyvning mellan kropp och själ. Vi är inte inne i oss själva.

Våra upplevelser av oss själva som vuxna är i hög grad präglade av denna tid. Idag bär många människor på en nedsatt självkänsla.

Bristtillstånd i vår självkänsla försöker vi alltid kompensera för att överleva.

Störningar i våra tidiga relationer kan skapa en sk relationsbaserad självkänsla. Som är baserad på att vara omtyckt och vänlig för att bli bekräftad av andra. Ett beteende som ofta fortsätter genom livet ofta utan att vi är medvetna om det.

Om barnet får uppmuntran och får möjlighet att vara kreativ så kann det utveckla ett gott självförtroende. Det har tillit till sina egna handlingar.

Brister i självförtroendet leder lätt till en sk prestationsbaserad självkänsla. Jag måste prestera och vara lönsam för att bli bekräftad.

Om barnets inre möts med bristande intresse samtidigt som det yttre får all uppmärksamhet så kan det utveckla en sk attraktionsbaserad självkänsla. Som baseras på en självbild som inte är autentisk. Man kanske även kan kalla det för egobaserad självkänsla? En självkänsla som är beroende av att själv vara i centrum. Hos kvinnor ofta relaterad till utseende och attraktionskraft och hos män till god ekonomi och materiell status.

Dessa strategier baseras på att omgivningen ständigt bekräftar oss för att vi skall känna vårt egenvärde. Med tiden blir det en del av min ”personlighet”. Jag söker medvetet upp situationer där jag blir bekräftad. Det blir min trygghet. Det kan i värsta fall utvecklas till ett slags ”bekräftelsemissbruk” som kan vara svårt för omgivningen att hantera därför att personens självkänsla är väldigt sårbar.

Dessa beteenden är ju inte bara ett problem. De utvecklar även vår sociala förmåga.  Men de är  potentiella stressfällor hos den vuxne. Om man t ex är pressad både hemma och på arbetet så finns en ökad risk att hamna i utbrändhet eller drabbas av en fysisk sjukdom eller tillstånd av ångest. Detta kan tvinga oss att söka oss inåt för att återknyta och läka förbindelsen med vår övergivna och sårbara självkänsla. Vi kanske fylls av mindervärdeskänslor och skam över vår svaghet och att vi inte längre har kontroll över vårt liv. Det osynliga barnet blir synligt.

Att helt förlägga sina existentiella grundvalar i omvärlden gör oss frihetsberövade och mycket sårbara och vi förlägger ansvaret för våra liv och vårt välbefinnande till faktorer utanför oss själva. Vår självkänsla blir helt beroende av ständig bekräftelse från omgivningen.

Och vad händer om bekräftelsen upphör? T ex efter en separation, förslust av arbete, åldrandet och vid pensioneringen?

Marken under våra fötter kan  ryckas bort och vi kan plötsligt befinna oss i allvarlig livskris där vi tvingas att möta vår brist på existentiella grundvalar.

Ur denna ångest kan födas en motivation till förändring. När man förstår följderna av sina egna mönster.

Grunden för all stresshantering är att börja lyssna till sig själv och bli medveten om och kunna formulera sina egna behov. Detta kan ju låta enkelt men för ganska många människor är det förvåningsvärt svårt. Bara att göra en liten sak varje dag bara för sin egen skull kan vara en stor utmaning.

Men det är en mycket god början.

KBT och mindfulness är moderna metoder att ifrågasätta och förändra sina vanemässiga sätt att tänka, känna och handla. 

Rudolf Steiners s k själshygieniska övningar är en konkret väg att genom sitt medvetande utveckla sina själsliga förmågor.

Att läka det ursprungliga såren är för den vuxne knappast möjligt. Att förändra ett djupt nedlagt mönster går också emot vår vilja eftersom vi präglats så djupt av det. Det har präglat vår personlighet och det har varit vår drivkraft och vår källa till bekräftelse.

Motion och träning är en möjlighet att stärka de fysiska grundvalarna för vår självkänsla. Det är ett gott stöd i påfrestande livssituationer. Men jag blir beroende av träningen och på det själsliga planet gör det oss inte mer grundade.

Kroppsövningar där själen är närvarande är viktigt för att förändra min självkänsla på djupet.  

Grundning är inte i första hand bara  stresshantering. Det är att söka en djupare kontakt med sin egen grund. Att knyta an till sig själv känslomässigt. Att komma tillbaks till sig själv och sin autentiska värdegrund. Djupare än medvetandet. Utan ord. Och det kan vara smärtsamt och mödosamt eftersom man är tvingad att gå igenom ett skikt inom sig och möta det som man alltid undvikit.

Grundning är att slappna av utåt och våga möta världen i tillit till våra egna gränser.