Minnenas tempel

Allting förändras men inget går förlorat.
(Ovidius)

Jag har under 12 års tid arbetat med biografiska samtal. Biografiarbete brukar definieras som ett sökande efter mening. När jag nu kommit upp i åren så har jag ofta frågat mig om meningen med att ägna tid åt att genomlysa sitt förflutna? Händelser synes inte längre så viktiga medan människor som betytt mycket för mig framträder allt tydligare. De känns väldigt värdefulla.

När jag fann följande text i den underbara visdomsboken Anam Cara så blir allting mycket tydligare. Det går helt enkelt inte att tydligare formulera meningen med att blicka tillbaks på sitt liv.

”I de keltiska historierna framkommer att tiden som själens rytm har en evig dimension där allt samlas och tas om hand. Här går ingenting förlorat. Det som händer i livet försvinner aldrig -en trösterik tanke. Inget förloras eller glöms någonsin. Allt lagras i själen i minnets tempel. Som gammal kan man därför glatt gå tillbaka och bevista det förgångna, man kan återvända genom rummen i detta tempel, besöka dagarna man njöt av och de svåra tider som gjorde att man växte och utvecklades. Ålderdomen är en skördetid då ögonblicken och delarna samlas. På så sätt blir man samlad och får en ny styrka, kraft och samhörighet som man inte kunde känna när man som ung rusade fram genom tiden. Ålderdomen är en tid då man kommer hem till sin djupare natur och till fullo kan gå in i minnets tempel, där alla de försvunna dagarna i hemlighet har samlats och väntar-

Detta visar på ett fint sätt hur minnets cirkel håller allt samman i en välkomnande enhet.

När man ser positivt på åldrandet blir det en tid då man kan besöka sitt minnes tempel och sätta samman sitt liv. Detta är en viktig del av att bli komplett, att komma hem till sig själv.

Det som inte sätts samman förblir fragmenterat och utspritt och ibland kan det leda till stora konflikter inombords.

Själva denna process leder till att man mer fullständigt kommer hem till sig själv.

I varje människa finns så många delar som måste förenas.

Camus sade träffande att efter en dag i världen skulle man kunna dra sig tillbaka och leva resten av sitt liv i ensamhet och ändå alltid ha delar av dagens upplevelser kvar att tolka. Inom den enkla cirkeln av ett dygn händer det så mycket med oss som vi är omedvetna om. Att besöka minnets tempel är inte bara att resa tillbaka till det förgångna, det är snarare att väcka och förena allt som händer oss.

Det är en del av den tankeprocess som ger djup åt upplevelserna.

Alla människor upplever saker och ting, men som T.S. Eliot sa: ”Vi upplevde det men meningen undgick oss”.

Varje människohjärta söker en mening, för det är i meningen som vårt djupaste skydd finns.

Meningen är upplevelsernas syster och att varsebli meningen i det som har hänt är ett av de viktigaste sätten att hitta sin inre samhörighet och upptäcka själens skyddande närvaro.

I Bibeln uttalar profeten Haggai mycket tänkvärt när han säger: ”Du har sått så mycket men skördat så lite”. Allt som händer dig är något av så ett upplevelsernas frö. Det är lika viktigt att kunna skörda den upplevelsen.

Självmedkänsla och det inre skördandets konst

Ålderdomen kan vara en fantastisk tid att utveckla det inre skördandets konst. Men vad betyder egentligen ”inre skörd”? Det inre skördandet innebär att man faktiskt börjar sålla frukterna av sina upplevelser. Man börjar gruppera, välja och förena dem. Några av de områden där det inre skördearbetet är mycket viktigt är de områden där du samlar det du inte vill veta av, minnas eller vill kännas vid. Dessa försmådda och övergivna områden ropar efter dig. De vill skördas. Då kan de komma ut ur den falska försummelsens exil och in i samhörighetens tempel, själen. Detta är särskilt nödvändigt, när det handlar om sådant som du har funnit svårt i ditt liv, sådant du har motsatt dig. De inre såren vill läkas. Det finns två sätt att göra detta. Man kan göra det med hjälp av analys, då man går tillbaka till såret och öppnar det igen. Man tar bort den skyddande hud som bildats över det. Man får det att börja blöda och gråta igen. Mycken terapi motverkar läkningsprocessen.

Men det kanske finns ett mindre påträngande sätt att närma sig sina sår. Själen har ju sin egen naturliga läkerytm. Följaktligen är många av dina sår läkta och bör inte öppnas igen. Om du ville skulle du kunna göra en lista över dina sår och ägna de följande trettio åren att öppna dem tills du slutligen skulle vara som Job och ha en kropp som var full av sår. Om du ägnat dig åt sådan sårbehandling kommer du att förvandla din själ till en massa av gråtande sår. Var och en av oss har en underbar med riskabel frihet beträffande vårt inre liv. Vi måste därför behandla oss själva med stor varsamhet.

En del av den andliga, själfulla självinsiktens visdom är att lämna vissa delar av sitt liv i fred. Detta är den andliga icke-inblandningens konst. Men det finns andra delar av ditt liv som ropar på uppmärksamhet- de ropar på dig och vill bli skördade. Du kan utröna var i minnets tempel dessa sår finns och sedan närma dig dem försiktigt och omtänksamt. Den sorts skapande närvaro du kan föra med dig till dessa områden är medkänslan. Många människor kan ha en enorm medkänsla med andra människor men vara oerhört sträng mot sig själv. En av de egenskaper du kan utveckla, särskilt på äldre dagar, är en stark medkänsla inför dig själv.

När man besöker såren i minnets tempel ska man inte förebrå sig själv för att man begått stora misstag som man verkligen ångrar. Ibland har dessa misstag fått en att växa och utvecklas på ett oväntat sätt. På en själens resa är det ofta så att de mest värdefulla ögonblicken är misstag. De har fört oss till platser vi aldrig annars skulle ha besökt. Därför bör man ha en stark medkänsla med sina misstag och sår. Sträva efter att hamna i den rytm du var i vid det tillfället. Om du besöker ett sådant område i din själ med förståelse i hjärtat kommer allt att falla på plats av sig självt. När man förlåter sig själv börjar de inre såren att läkas. Man kommer ut ur smärtans exil och in i den inre samhörighetens glädje.

Detta sätt att integrera är oerhört värdefullt. Man måste lita på sin djupare natur, inre röst för att veta vilka områden som behöver besökas. Detta är inte något som ska ses på ett kvantitativt sätt utan snarare på ett stillsamt, andligt vis. Om du tar med dig detta milda ljus till din själ och dess sårade områden kan du åstadkomma ett fantastiskt inre läkande.”