Personkemi

Alla behöver någon att älska

När jag var ung sökte man sina relationer på dansgolvet. Det är egentligen en ganska märklig företeelse. Kvinnorna stod uppradade på långa led medan männen gick runt och sökte och bjöd upp. Mannen skulle ta initiativet och kunde välja medan kvinnorna hade makten att nobba. Några magiska danser i mitten av kvällen var det plötsligt ”damernas” vilket var stort för oss män. Rollerna var ombytta.

Könsrollerna är fortfarande djupt befästa i vår kultur. Som tur är har dock detta förlegade fenomen som skapat så mycket komplex och ångest hos båda könen alltmer försvunnit som idealbild för en relationen mellan man och kvinna.

Idag söker man sin partner vid dataskärmen. Man bjuder upp livlösa och oftast förskönande bilder till en dialog. Här råder jämlikhet.

Jag har under ett par perioder själv provat på detta äventyr som ofta är väldigt spännande i början men som snart oftast dör ut i tomhet.

Ändå måste jag tillstå att jag lärt mig mycket. Jag skulle inte vilja vara utan det. Och i ärlighetens namn så har det vissa värdefulla kvaliteter. Det är utmärkt sätt att bearbeta och bli medveten i temat ”relationer” direkt med en annan person under trygga omständigheter. Man kan snabbt öppna upp hela sin själ för en främmande person. På gott och ont. Och man märker väldigt snabbt om man är på samma våglängd. Det är bara det att det hela tiden dyker upp nya kontakter och så sitter man plötsligt där med x antal dialoger och vet varken vad man håller på med eller varför. De flesta kontakter dör ut av sig själva.

Så gör man slag i saken plötsligt och beslutar sig för att träffas i verkligheten. Och märker ofta att det inte finns något där.

För det finns en sak som det gamla dansgolvet hade men som saknas på dataskärmen: Personkemi.

Detta märkliga och samtidigt självklara fenomen som bara kan uppstå i det verkliga mötet och i sig självt gör all skillnad.

Jag tror inte det är så många som tänker på det när man ivrigt kastar sig in i nya spännande dialoger på dataskärmen.

Jag hade dialog med en dam som träffat 12 män på två månader. Jag tyckte först det verkade knäppt men efter några veckors dialoger så förstod jag det. Är man ute efter en levnadspartner är det lika bra att möta personkemin på en gång. Istället för att öppna upp sig på vid gavel för många olika människor som sedan inte finns kvar vilket bara är smärtsamt känslomässigt.

Datadialoger är ett bra sätt att bli medveten om vad man söker och som kontaktorgan för ensamma människor kan den ha ett stort värde. Men mitt råd är att inte ha några som helst förväntningar och bara ta varje människa som hon eller han är. Det är ett dataspel som har sina egna lagar som man måste acceptera. Finner man varandra så är det underbart. Annars kan det inte hjälpas.

Vad är då personkemi?

Vad är det som gör att man känner sig varmt välkommen hem direkt in i en annan människas själ medan andras dörrar tycks helt stängda? Varför passar nycklarna ibland direkt? Och varför hittar man i andra fall aldrig en nyckel som passar? Hur man än gör? Varför hamnar man direkt på ”samma våglängd” som vissa personer medan man i andra fall möter någon år ut och år in utan att finna rätt frekvens? Handlar det om rädsla?

En positiv personkemi är en bro av trygghet. Jag välkomnar och accepterar dig precis som du är. Jag kan vila och vara öppen med en annan människa.

Motsatsen till acceptans är förväntningar vilket oftast får mig att stänga till och bli vaksam. Mina sociala komplex blir aktiva.

Vad är kärlek vid första ögonkastet för någonting? Någonting lika mystiskt som självklart. En magisk kod som öppnar upp oss totalt för ödet. För Lucifers frestelser eller för Guds röst? Oftast finns allting där från början. Eller inte alls.

Ordet personkemi finns inte i ordlistan. Tyvärr. Ändå har det en så central betydelse för våra relationer.

I en förälskelse är ju personkemi ett biologiskt faktum. Hela hormonsystemet går på högvarv. Min längtan efter någon att älska sänder ut signaler i omgivningen som sedan kanske fångas upp av en annan mottagare som förlöser kärleken i mig. Om det är ömsesidigt så uppstår dubbel attraktion. Och alla kanaler är vidöppna. Jag kan öppna mig själv och stiga ut i världen. Och säga oreserverat JA till livet igen..

Kanske är det så att jag måste våga göra mig känslomässigt beroende av någon jag älskar för att jag skall kunna öppna mig helt? Men beroendet gör mig också väldigt sårbar och med tiden måste kärlekens förinnerligas till tillit och trygghet eller som Carl Gustav Jung så träffsäkert uttryckte det: Kärleken börjar när förälskelsen är över.

Personkemin tycks ha som uppgift att föra samman två människor. Sedan måste man medvetet hålla relationen levande.

Det yttre tänder elden och det inre håller den vid liv.

Kanske är den yttersta meningen med en kärleksrelation att jag skall hjälpa min partner att förverkliga sina inneboende möjligheter? Att bli mer synlig och levande?

Om båda parterna har fokus på den andres behov så kan det aldrig bli fel.