Närvaro

vidar3

Djupare än själva myllan
nära grunden för våra liv
fräser drakarna
och orosmolnen skockas

Djupt därnere
nära alltings början
utvecklas ett oväder
vars make ingen skådat

Hur skall vi möta det
när allt kommer omkring?

(Nära grunden. Siv Arb)

Ordet närvaro kommer ur orden vara och nära. Att vara närvarande är alltså att vara nära. Nära varat.

Att vara nära livet. Att vara i kontakt med sig själv. Sin egen grund här och nu. Det är att förbinda sig med sitt eget liv. Just nu. Hur det än är.

Att förbinda sig känslomässigt med sig själv i den situation man lever i är inte alltid självklart.

I 20 års tid har jag varit fysiskt närvarande vid Vidarkliniken. Men på denna plats erbjuds jag också att vara nära mig själv. Både som patient och som behandlare. Som behandlare får jag vara i mig själv mitt i en skapande process och som patient erbjuds jag ett utrymme att visa mig som jag är i detta ögonblick. Här kan jag vara nära mitt eget lidande. Här kan jag vara mitt i min kris och möta den. Här kan jag bli mer autentisk.

Här kan jag som patient få det stöd jag behöver när jag inte själv orkar stiga över tröskeln till mig själv.

Därför är det vanligt att jag som patient mår sämre under den första tiden. Jag behöver inte försvara mig. Jag får må dåligt. Jag kan landa i mig själv och kanske möta mitt inre mörker, låta ovädret dra förbi och långsamt återvända till grunden.

Därför är vi ofta rädda för nuet. För det här ögonblicket. Vi får ångest innan vi kommer i känslomässig kontakt med oss själva just nu och med den situation vi lever i.

En viktig del av behandling är att den behandlade med sin uppmärksamhet återvänder till nuet och kommer nära sig själv.

Det finns ju många situationer där min uppmärksamhet inte vill vara i kontakt med nuet. Efter en traumatisk upplevelse t ex eller efter ett besked om en allvarlig sjukdomsdiagnos. Hur kan jag fortsätta att vara nära mig själv då? Vara nära min sjukdom? Vara nära den del av min kropp som är sårad eller drabbad av sjukdom? Det är en viktig utgångspunkt när man arbetar med beröring som behandling.

Smärtsamma upplevelser är svåra att acceptera och lätta att förneka. Det är lätt att överge en kroppsdel som fallit utanför min helhet och blivit ett ”sår” Det är även att överge sig själv. Att kunna ta emot den bortstötta sidan av mig själv i det här ögonblicket kan återskapa ett lugn när ångesten hotar att skära av kontakten mellan själen och kroppen.

Men det är påfallande hur ofta denna försoning även är början på en försoning med min egen organism. Ett bejakande av någonting inom mig själv som jag vänt mig bort ifrån.

Den första åtgärden är här att ge den behandlade tid. Att öppna tiden igen. Ge organismen tid att finna sin egen självläkande magi.

Den fysiska kroppen är mitt biografiska jag. Den som åldras. Den bär alla upplevelser ända sedan befruktningen. Här förkroppsligas alla mina erfarenheter i livet. Detta är ett horisontellt förlopp i tiden som är iakttagbart och mätbart. En kontinuerlig och objektiv process i förvandling. Här finns en födelse och en död.

Det andliga jaget lever vertikalt i rummet bundet till detta ögonblick. Terapi kan vara att få det att stiga in i nuet och förbinda sig med sitt eget biografiska jag. Med sin egen kropp. Likt en ryttare som bejakar att ta hand om sin övergivna häst.

Själen är tidlös. Den åldras inte såsom kroppen. En människa kan känna sig som 5 år eller som 12 år eller som 24 år. Ibland på samma gång. Fast hon egentligen är 56. Ibland kan man få intrycket att tiden stannat en gång för länge sedan.

Själens närvaro eller frånvaro speglas i människans andning. När tiden stannat är det viktigt att väcka upp den igen. Att väcka upp rytmen. Att skapa en integration i tiden. En bro av försoning med det som var.

Att komma i samklang med patientens andning är ett centralt terapeutiskt motiv.

Den största gåvan jag som behandlare kan ge den som jag behandlar är den tid som behövs för att bli andligt och själsligt närvarande i rummet. Både för mig själv och den som tar emot behandlingen.

Den rytmiska massagen är en dialog mellan kropp och själ. Massagen hjälper kroppen att bli mer besjälad och själen att bli mer förkroppsligad. Bli mer närvarande i rummet.

Jag minns första mötet med en svårt sjuk patient. Jag blev ombedd att behandla en cancersjuk kvinna. Maria (fingerat namn). Hon var i livets slutskede. Hennes man var också här. Maria hade mycket smärtor men var inte längre vid klart medvetande och mannen var olycklig över att han inte kunde kommunicera med henne. När jag kom in på rummet märkte jag omedelbart att Maria var nära att ”släppa taget” om livet. Jag undrade vad som var min uppgift? Massage är ju en behandling som skall hjälpa en människa att leva och inte att dö. Jag förstod att beröring skulle kunna få henne mer vaken men också att hon skulle kunna få mer ont.

Men det var ju min uppgift att försöka. Allt jag kunde göra var att ge Maria en lätt massage på underben och fötter i syfte att få den flacka andningen att bli lite stabilare förankrad i kroppen och avleda kramptillståndet i buken.

Maria blev direkt mer närvarande. Och fick också mer ont.

Dagen efter när jag kom tillbaka hade Maria avlidit på natten. Hon hade senare på dagen efter min behandling orkat ha ett längre samtal med sin man och tagit avsked av honom. Mannen var djupt tacksam. Min lilla behandling hade hjälp Maria att leva för att kunna dö.

Jag känner en gränslös tacksamhet över alla år på denna fantastiska plats och mot alla dem som varit med om att framskapa den. I synnerhet mot alla er patienter som gjort mig till den jag är. Det är ni som förverkligat antroposofin och som gjort mina egna kvaliteter synliga och tillgängliga för livet.

Som behandlare frågar man sig ofta vem som är till för vem? I ögonblick av närvaro blir den frågeställningen ointressant. Då möts två människor som hjälper varandra att leva och utvecklas på jorden. En patient som är närvarande drar till sig min egen uppmärksamhet och i de stunder jag vågar vara nära mig själv så vågar patienten också det. I dessa magiska ögonblick vet jag vem jag själv är och vad som är den yttersta meningen med den här uppgiften här på jorden.

mod

Ragnarök
Mörkret sänker sig över Midgård. Gudavärlden är hotad. Jätteormen vältrar sig våldsamt och driver upp väldiga vågor ur havet som hotar att dränka hela världen. Ur hans mun strömmar giftig etter. Den väldiga Fenrisulven sliter sig ur sina bojor och angriper i raseri gudarna. Ur hans ögon och näsborrar sprutar eld. Han hotar att sluka hela Midgård. Hans kraftiga underkäkar når ända ner till jorden och den gigantiska överkäken sträcker sig mot himlen. Hans hunger är omättlig. Världsträdet Yggdrasil skakar i sina grundvalar och hela gudavärlden håller på att rämna. Heimdals horn ljuder kraftfullt och kallar in gudarna till deras sista strid. Thor dräper ormen men blir själv förgiftad och stupar. Till slut står Oden själv kvar öga mot öga med den skräckinjagande ulven. Oden strider hjältemodigt men försvinner till slut i det väldiga gapet.

Hoppet synes vara ute. Ulven ryter ut sitt trumfvrål.

Då träder han fram från ingenstans. Odens son Vidar! Han har skor som är gjorda av överblivna och skänkta läderbitar. Därför kan ha stå fri från den girige ulven. Vidar träder in mitt i det väldiga gapet. Han stiger frivilligt och fullt medvetet rakt in i stormens öga. Han sätter ned foten på underkäken och pressar sedan med armarna upp överkäken tills hela gapet slits isär. Ulven faller och hotet är över. Den gamla världen går inte att rädda men Vidar överlever och den nya världen kan uppstå ur askan. Det förflutna har transformerats till framtid.

Grunden
Det rum som uppstår mellan diafragman och bäckenskålen har ofta symboliskt liknats vid jorden och havet. Buken är en mörk region som härbärgerar det omedvetna. Men det är från detta område som livet uppstår. Här utvecklas de mystiska krafter som styr våra livs- och dödsprocesser.

Bukområdet vårdas omsorgsfullt på Vidarkliniken. I alla terapeutiska behandlingar. Det är av största betydelse att stödja de processer som är verksamma där i nedbrytningen och uppbyggnaden av ämnen för att föda fram nya viljekrafter.

När jag förskjuter mina problem till det omedvetna kan de bli till ett skrämmande hot som med tiden riskerar att sluka mig. Och som hindrar mig att slappna av och vara närvarande. Drakarna får växa sig starka.

När jag beslutar att ta itu med mina problem och återhämta mina inre dolda skatter väcker jag även den slumrande draken. Men detta kallar även till sig gudavärlden och bereder vägen för Vidar.

När jag ur min fria vilja övar min kraft att vara nära mig själv med min uppmärksamhet kan jag tillvinna mig en förmåga att välja hur jag vill möta mina upplevelser. Det gör mig oåtkomlig för den omedvetna drake som binder jaget till det förflutna. Och som vill hindra mig att stiga in och bli medagerande i min egen verklighet här och nu.

Den helande processen kan börja när själen vill försonas med sin förnekade kropp. När jag återvänder till mig själv och accepterar mitt biografiska öde.

Det leder inte alltid till att jag blir fri från min sjukdom men jag kan återfå friheten att leva mitt liv och ta ett större ansvar för den situation som jag lever i.

Det första steget mot ett tillfrisknande är att ”lägga ned vapnen” och acceptera sin situation som den är. Att slappna av i sina ambitioner och ge sig själv tid att ta emot. Det är att ”hänga av sig sin jagmantel” och göra sig mottaglig. Att sänka sina försvar vilket ibland kan upplevas som om min jagkraft försvagas.

Steget ut från Vidarkliniken kan då ofta väcka upp patientens oro. Hur skall hon orka möta sitt liv igen ensam när allt kommer omkring?

Men när hon ”hänger på sig” jagmanteln igen så kan hon ofta märka att nya krafter runnit till. Den vilja som varit bunden av rädslan kan genom accepterandet ha frigjorts till en kraft att förändra. Hon kan plocka upp svärdet igen och väcka den vilande draken. Kampen om framtiden kan återuppstå med nytt mod.

Den som inte hoppas
skall inte förtvivla
Den skall inte tvivla
som ingenting tror
Men den som söker mål
och den som söker mening
Ger draken dess etter
och riddaren hans svärd

Gunnar Ekelöf

Bild

Bo Kjellström

Lämna ett svar