Mötet

Helande möten kan äga rum var och när som helst där personkemin finns.

Personkemi är också avgörande i en terapeutisk relation. Utan den finns ingen framkomlig väg. Hur man än försöker. Då blir det bara teknik Likt en skådespelare måste terapeuten lära sig sina roller men om han inte är helt öppen når ändå han inte fram.

Ett centralt motiv i samtalsterapi är enligt min erfarenhet att läka ett sår i förmågan att kommunicera. Att skapa en bro ut ur ensamheten och övergivenheten. Att bjuda in den andres själ i livet igen. Hur är det möjligt?

Terapeutens utmaning är här att väcka klientens intresse för sitt eget liv igen. Att det betyder någonting och att få klienten att känna att hon inte står ensam. Att terapeuten är delaktig.

Kroppen och själen är från början en helhet. Ett barn som blir kroppsligt väl omhändertaget lär sig att känna sina egna fysiska behov. Men utvecklingen till att bli en kreativ människa är beroende av kärlek. Ett barn som bli sett och mottaget som det är kan bevara helheten mellan kropp och själ.

När barnet så småningom börjar påverkas av vilken inverkan det har på andra så kan själ och kropp komma i konflikt med varandra och tendera att splittras.

Läkandet av konflikten mellan ”anden och köttet”, mellan kreativ tillblivelse och fysisk behovstillfredsställelse är själva essensen i en människas transformation till att bli en hel människa.

Under barndomen är alla själsliga funktioner som gör ett barn mänskligt relaterade till omgivningen. Initieringen till att bli vuxen är en process där våra ursprungliga värderingar genom våra föräldrar och andra vuxna gradvis måste träda tillbaks och bli individualiserade.

Den könsrollsfixering som finns i vår kultur försvårar detta förinnerligande.

En konsekvens blir att vi blir fixerade och låsta i våra ursprungliga mönster även i våra viktigaste relationer. Det försvårar för oss att finna den kreativa frihet som är så viktig för vårt andliga självförverkligande.

Jag tror det är en anledning till att många idag väljer att leva i ensamhushåll. Vi är trötta på att upprepa stela kulturella mönster. Vi söker någonting nytt som bättre möter vår andliga längtan. Men vi fastnar ofta istället i ensamhet.

Den kreativa andliga och själsliga utvecklingen, individualiseringen, är beroende av andlig frihet.

Och det kräver en frigörelse från våra kulturella och religiösa traditioner.

En terapisituation är en möjlighet att arbeta sig igenom denna process. Där bär jag med mig mina kulturellt präglade föreställningar i mötet med en terapeut. Detta brukar i psykologiska termer kallas ”överföring”. Om terapeuten lockas att föra tillbaks sina egna föreställningar så brukar man tala om ”motöverföring”. Det är förstås nödvändigt att vara medveten om detta men målet för mötet är ju att nå bortom överföringarna till det direkta mötet mellan två individer.

Terapi skall ju bl a hjälpa en människa att se igenom sina egna ofria mönster för att till slut kunna möta terapeuten som en mer fri individuell människa.

Men för att detta skall vara möjligt måste även terapeuten lämna sina mönster och våga vara öppen. Annars finns ingen möjlighet att skapa den bro som är nödvändig för det mänskliga mötet mellan två jag som kanske är det yttersta målet med samtalsterapin.

Är terapeuten rädd så är dörren stängd.

Detta möte mellan två jag är en väg att bli synlig och känna delaktighet här på jorden.

Om terapeuten gömmer sig bakom sina yrkesroller så stänger han av både sitt eget och klientens hjärta. Det återskapar snarare såret från barndomen som har att göra med rädsla att vara naturlig och spontan känslomässigt.

För att dessa sår skall kunna läkas måste terapeuten kunna vara nära klienten känslomässigt. Han måste riskera att vara sig själv och komma klienten till mötes.

Detta kan ha en omedelbar förmänskligande effekt på våra nedärvda opersonliga sociala mönster och instinkter som hela tiden hotar att bryta förbindelsen med livet.

Inte förrän båda parter är beredda att möta varandra utan försvarsstrukturer och är beredda ta eget ansvar för sina känslor och handlingar så kan de gamla nedärvda mönstren brytas.

Målet för denna relation är att röra sig bort från de begränsande mönstren till ett mer jämställt och personligt möte. Målet med processen och själva relationen går hand i hand. Det ena kan inte nås utan det andra. Då har man närmat sig slutet för den terapeutiska processen. Då kan hjärtat börja leva igen.

Rädslan finns då inte längre för att uttrycka egna känslor och reaktioner inför en annan människa eftersom min integration inte längre är beroende av en enskild person.

Det möjliggör också för mig att älska en annan människa ur min egen frihet utan förväntningar och krav.

Paradoxalt nog är rädslan att vara öppen och spontan ofta störst inom äktenskapet. Det beror mest på att traditionella mönster tenderar att dominera många äktenskap.

Så länge dessa mönster är oförändrade kan inga verkliga inre förändringar ske.

Själva grunden för en kreativ relation är ju ömsesidig öppenhet. Att våga uppleva och uttrycka egna tankar, känslor och fantasier till sin partner. Båda parter måste kunna vara fria och ärliga utan rädsla att partnern skall försvinna.

Då kan en parrelation vara läkande och meningsfull.

Verklig kärlek börjar där ingenting förväntas tillbaka.