Kroppsminnen

Kroppsminnen                                                                                                                                                  

En av de mest fascinerande fenomen man möter som kroppsterapeut är kroppsminnen. Det betyder som det låter. Ett minne aktiveras av beröring med kroppen. Under lång tid kan minnet förbli omedvetet och visar sig istället som obehag av olika slag när de aktiveras genom t ex beröring. Smärta, illamående, olust, ångest, oförklarliga emotionella reaktioner, påverkan på andningen, plötslig hjärtklappning, kyla eller värme, överkänslighet eller okänslighet, kittlingar etc. På längre sikt kan dessa fenomen bli kroniska och utvecklas till en psykosomatisk sjukdom.

Om man bearbetar dessa fenomen genom samtal eller andra terapier så kan det visa sig att dessa sensationer kan vara relaterade till olika upplevelser tidigare i livet.

En kvinna i 50-årsåldern som kom på en serie massagebehandlingar tillät aldrig att jag masserade över bukområdet. Även efter en tids behandling kvarstod denna rädsla för beröring på buken. Jag frågade en dag kvinnan om hennes buk varit med om någonting svårt i livet? Hon berättade då efter en stunds eftertanke att hon 30 år tidigare varit med om en traumatisk förlossning där hon fick en kraftig blödning och fostret dog. Hon erbjöds aldrig något terapeutiskt stöd efteråt och hennes make ville aldrig vidröra ämnet. Hon hade aldrig bearbetat denna svåra erfarenhet. Efter vårt samtal gick det bra att ge massage på buken.

En annan kvinna i 55-årsåldern hade kände ett stort obehag vid beröring av ett område på vänstra vaden. När vi talade även om detta så mindes hon hur hon vid 4- årsåldern bröt benet och låg fastspjälad i en sjukhussäng under en tid. Kvinnan trodde inte dessa minnen hade någon relevans. Efter det kändes inte  beröring på vaden obehaglig.

En annan kvinna som var i 45-årsåldern klagade över smärta på vänstra sidan av pannan. En smärta som var ganska konstant men som växlade i intensitet. Under en vistelse på Vidarkliniken blev smärtorna aktiverade. Hon var många gånger undersökt av läkare och det syntes ingenting på huden.

Efter en tids behandling frågade jag om hon någon gång i livet varit med om någon skada på huvudet. Hon kom då på att när hon var liten var hon med om en olycka när hon åkte kälke och körde på ett staket och slog i huvudet. Det blev ett sår som blödde ganska mycket. Den lilla flickan bodde i ett hem med mycket pedantiska föräldrar. Dom förfärades över att det blev nedblodat i rummet när flickan kom hem. Hon kände sig inte alls sedd utan bara till besvär.

Det gemensamma med dessa berättelser är det bristfälliga omhändertagandet efteråt. Olyckor och sorgliga händelser är en del av livet. Vi lär oss ofta att leva med dessa om vi blir adekvat omhändertagna direkt efter att de skett.

Människor som t ex blivit utsatta för övergrepp som barn har inte sällan lättare att förlåta förövaren än de andra närstående som inte gjorde någonting.

Jag tror att det alltid är värdefullt att fråga sig själv varför man reagerar så mycket på beröring av vissa kroppsområden?

Men minnen kan ju triggas igång av alla former av sinnesintryck. En lukt eller en färg, ett ansikte eller ett ord. Det är egentligen små gåvor från livet som vill hjälpa oss att komma vidare med någonting som skapat ett djupt lås i vår själ. Tänk efter vilka situationer som du brukar gå igång på? Där mina reaktioner egentligen är utan proportion till en aktuell episod? Där finns det ofta ”begravda hundar”. Här finns ofta minnen tillgängliga.  Hur kommer det sig att jag reagerar så starkt på detta?

När det gäller sjukdomar så måste man också kunna betrakta dessa från denna synvinkel. Kan själva sjukdomen vara ett svar på en livsfråga som är dold?

Man brukar ju tala om ”psykosomatiska” sjukdomar eller ”somato-psykiska”. Det vill säga, är min ångest eller depression ett svar på en fysisk sjukdom eller härbärgerar mina fysiska symtom ett känslomässigt problem som jag inte orkar känna?

Man talar ibland om primära psyksomatiska symtom och konversionssymtom. Med ”primära psykosomatiska symtom” menas att min organiska arkitektur har vissa genetiska eller konstitutionella svagheter som medför att själsliga konflikter eller ångest härbärgeras av ett visst område i kroppen. Men ”konversionssymtom” menas att själva symtomet har en symbolisk innebörd. Symtomet uttrycker själva konflikten. Det är öppet för tolkningar.

Det är viktigt att kunna göra denna distinktion.

Cancer är en sjukdom där jag ofta får intrycket att ett lokalt område i kroppen ”ber om uppmärksamhet”. Det kan t ex härbärgera en ouppmärksammad sorg.

Jag samtalade med en kvinna i 50- årsåldern som var opererad för livmodercancer. Vi kom så småningom in på frågan om hennes sjukdom. Hon kunde inte förstå varför hon drabbats av denna sjukdom. Hon mindes inga svåra upplevelser kopplade till underlivet. Men vid nästa samtal kom ändå ett tema upp. Det var när jag frågade henne om hennes livmoder ”bar på någon sorg”?

Kvinnan hade en son som nu var i övre tonåren men hade separerat från sonens pappa. Senare träffade hon en annan man. Då vaknade en stark längtan att få ett barn till. Men hennes nya man var inte intresserad av att skaffa fler barn. Han hade redan barn från ett tidigare äktenskap. Kvinnan hoppades dock i många år på att mannen skulle öppna sig för det. Men det skedde aldrig. Frågan blev låst och det gick aldrig tala med honom om det utan hon fick bära denna sorg ensam inom sig.

Hon sade till mig att det är hennes absolut största sorg i livet att hon inte fick ett barn till. Hon hade aldrig sagt det till någon förut och hade aldrig haft en tanke på att det kunde finnas något samband med hennes sjukdom? Jag påstår inte heller att det är så. Men det är viktigt att vara öppen för att se även detta perspektiv.  Ibland kan det öppna en dörr till försoning och helande. Oavsett om sjukdomen bli botad eller ej.

En kvinna i 60-årsåldern och som har gått på regelbunden massage under ett antal år brukar skriva ner sina upplevelser och skicka till mig efter behandlingarna. Hennes upplevelser är så pass speciella att jag vill ge ett exempel:

Massagen igår var underbar. Dina händer höll ihop mig under resan hem.

När du började massera ryggen upplevde jag på en gång bilden av en rustning – en harnesk av tunna plåt/järn och med speciella axlar. Önskar att jag kunde rita dom. När du masserade nacken och axlar var det täckta av tjockt skinn – tillhörde rustningen – och det var tunga svarta ringar fastsatt på axlarna och också stora tunga flata stenar. En ung flicka i rustning med ett spjut stod bredvid. När du masserade ländryggen var det skålar av gammalt tjockt skinn som började bli nött – de satt ihop med läderremmar. När du ”lekte Gud” (hon brukar skriva så om en speciell ryggradsmassage) var ryggraden ett svart järnrör och jag klädd i en tunn svart genombruten nästan genomskinlig klädnad och du knäppte den med svarta tygknappar. Mycket speciellt.

När du masserade ansiktet var det som du skulpterade det – du gjorde också något speciellt och något hände men jag minns inte vad. Bilden av en svart kvinna fanns också med.

När du står bakom mig och håller händerna vid nyckelbenen är du mycket större och en annan.

Magen – lågt liggande platå – en öken av röd/orange sand – allt dött. Inget liv. När du det sista du gör lägger händerna på magen igen är den en fjällsjö och med grönskande bergssluttningar.

Jag tror att jag försvann en hel del och minns inte så mycket – det är som massagen får ”ner” mig. När jag jobbar så mycket och koncentrerat är jag bara uppe i huvudet och har svårt att komma ner i mig själv, slappna av och släppa, då skulle jag väl också märka att jag egentligen inte orkar? Att jag egentligen är alldeles för trött? Därför är massagen också värdefull för mig.

Jag har ofta försökt förstå dessa bilder och ibland kan jag ana något. Men till större delen kommer dessa bilder fram ur en nivå av medvetande som jag bara till liten del har tillgång till och kan påverka. Därför undviker jag att spekulera och ser det mer som en process som behöver fortsätta.

Obehagliga förnimmelser tjänar som försvar men de vädjar också om uppmärksamhet. Likt osynliga sår. Det är det paradoxala i att bli sedd. De flesta kroppsliga reaktioner på fysiska eller känslomässiga stimuli är fortfarande en gåta för oss. Ibland kan man ana olika samband men ofta stannar det vid olika spekulationer. Att själv lära sig känna igen samband mellan olika händelser och sin egen kropps reaktioner kan vara en väg till helande och försoning. Det är nog också den djupaste meningen med att kroppen minns.

 Bo Kjellström