Död och uppståndelse

För ett par år sedan hade jag en tids samtal med en äldre kvinna som blivit opererad för en cancersjukdom Hon hade varit aktiv konstnär i hela sitt vuxna liv och bodde i ett stort hus omgiven av bl a många konstföremål. Hon var fokuserad på att ”avveckla” sitt liv och var bekymrad över hur hon skulle hantera alla sina tillhörigheter. För henne hade döden blivit oundvikligt närvarande i livet. Efter några veckor skulle hon på en uppföljande undersökning. Hon hade haft vissa oklara symtom under en tid och jag märkte att hon var övertygad om att hon fått återfall. Men hon verkade samtidigt förvånansvärt lugn. När jag mötte henne nästa gång satt hon bara framför mig med ett ganska uttryckslöst ansikte. Det fanns inga spår av metastaser sade hon. Sedan var det tyst en stund. Vad skall jag nu göra? Nu måste jag ju börja leva igen?

Från det ögonblick vi får besked om att vår existens är hotad blir skuggan som alltid vandrar tyst bakom oss plötsligt närvarande i medvetandet som en ovälkommen gäst.. Ett cancerbesked är ju i sig självt en utmaning för vår livsvilja. Livet erbjuder oss på sätt och vis en ”utväg” i förtid och vi ställs inför den stora frågan om vi skall ”abdikera” nu, eller om vi skall mobilisera oss och aktivt träda in i våra liv?

För ett knappt år sedan samtalade jag med en annan medelålders kvinna som också var opererad för cancer. Hon hade en stark kvinnlig utstrålning och bar ett långt vackert blont hår. Hon hade just fått reda på att hon fått återfall och att hon nu skulle bli tvingad att ta emot cellgifter. Hon var mycket oroad över att förlora sitt vackra hår vilket var en viktig del av hennes personlighet och bar mycket av hennes självkänsla. En fråga som hon delar med många kvinnor vars självbild ofta varit så starkt kopplad till utseendet. När jag för en tid sedan fick en möjlighet att tala igen med denna kvinna hade någonting hänt. Hon hade en peruk som var lik det gamla håret men hon talade på ett annat sätt. Hon utstrålade inte längre någon ångest över utseendet. Jag märkte att hennes värden förändrats. Hon talade nu mer om betydelsen av att vara helt ärlig mot sig själv. Hon var helt orienterad åt att rensa bort allting ur sitt liv som inte var äkta. Att ordna upp sina relationer. Hon hade kommit in i sig själv. Hennes självbild hade fått ett djupare innehåll. Hon var inte längre helt upptagen med att överleva utan att i första hand vara sann mot sig själv och att försonas med sitt eget liv.

Att bli helad kanske inte i första hand handlar om att bli botad från en sjukdom utan att bli integrerad och hel. Första steget handlar om att försöka vara öppen och släppa in livet. Det är viktigt att inte vända sig bort ifrån sin sjukdom utan att med intresse vända sin uppmärksamhet mot den och aktivt arbeta med den. En sjukdom kan få oss i kontakt med övergivna platser inom oss själva. För många människor har det visat sig att en livshotade sjukdom blivit en hjälp till försoning. Även om de till slut inte överlever fysiskt.

Men det är ju inte bara allvarliga fysiska sjukdomar som hotar vår existens. Det gör också förlusten av våra materiella och existentiella grundvalar och avsaknad av mening. Som kan leda till t ex depressioner och missbruk. Social utslagning i form av långvarig sjukskrivning eller uppsägningar med långvarig arbetslöshet som följd leder lätt till känslor av maktlöshet. Det är ett allvarligt hot mot vår självkänsla. En känsla kan uppstå av att inte längre behövas i världen. När illusionerna går sönder blir man väldigt sårbar. Om man känner sig övergiven av samhället och dessutom kanske saknar ett fungerande socialt skyddsnät så ökar risken att marken under mina fötter ger vika och jag kanske hamnar i ett svart hål där det inte längre går att leva. En människa som hamnar där kan bli desperat och i värsta fall inte längre se någon annan utväg än att själv avsluta sitt fysiska liv för att ”överleva” psykiskt.

I de stunder när vi känner oss övergivna av livet är det ändå viktigare att vi inte vänder oss bort från oss själva. Rudolf Steiner menar att vår tidsålder i allt mindre grad kommer att erbjuda yttre trygghet Vårt samhälle har inte längre råd att upprätthålla våra gemensamma ekonomiska trygghetssystem. Det finns egentligen ingen säkerhet om någonting längre. Vi blir i ökande grad hänvisade till oss själva och till en djup tillit till den andliga världen. Det är en nödvändighet för att jaget skall kunna utvecklas. Djupa livskriser kan ibland hjälpa oss att växa andligt om vi själva kan finna meningen. Om vi förlorar vår tro på framtiden så kan vi lätt hamna i ett pågående nu- tillstånd som ibland upplevs som ett fängelse av ångest och oro men som i vissa fall även kan framtvinga en slumrande kreativitet beroende av våra förutsättningar att förändra våra livsvillkor.

Att själv söka upp den svagaste punkten i sin själ redan innan man hamnar i en akut livskris kan vara ett sätt att vidga marken under sina fötter och öka sin beredskap att hantera och genomleva de allvarliga prövningar och förändringar som livet oundvikligen kommer att ställa oss inför. Att utforska sina skamkänslor är ett centralt motiv för all terapi. Där finns ofta bunden livsvilja.

Om man beaktar hur stor del av livet som vi känner att vi inte levt och hur många lösa trådar som vi bär med oss så är det inte överraskande att det kan vara svårt att leva. Och svårt att dö. Att arbeta aktivt med sin biografi kan hjälpa oss integrera våra ouppklarade livsfrågor. Man kan även som en del av ett biografiskt arbete helt medvetet och direkt arbeta med sina föreställningar om sin egen död. Det kan frigöra kraft och hjälpa livet att återuppstå inom oss medan vi fortfarande är kvar i livet och har möjlighet att medvetet förstå och påverka vårt liv och våra relationer.

Förra sommaren fick jag möjligheten att vara med min far under hans sista två dygn i livet. Han blev 92 år. Han hade alltid varit en fysiskt kraftfull person. Under hans sista 5 år i livet bröts hans kropp långsamt ned. Det började med att han drabbades av en cancersjukdom som alltmer kom att styra hans liv och som gjorde honom socialt begränsad. Han tvingades att ta emot mer och mer hjälp. Hans hörsel var delvis skadad från ett bullrigt arbete och nu blev den allt sämre. Till slut hörde han nästan ingenting. Min far läste väldigt mycket vilket bar honom under hans senare år. Han såg också en hel del på TV vilket hjälpte honom att bära många års ensamhet. När han sedan under det sista året drabbades av en ögonsjukdom blev han i det närmaste blind och tvingades till slut även avstå det sista som höll honom uppe. Det var som om allting av värde för honom togs ifrån honom. Jag uppfattade alltid min far som en person som hade svårt att förändra rutiner. Han vilade i sina vanor. Men under hans sista år fick jag lov att i djupet ompröva min bild av honom. Livet tvingade honom till flera stora förändringar som flyttning och ökat behov av hjälp utifrån. Och jag märkte hur han blev ödmjukare för varje förlust som drabbade honom. Jag fick till slut en större respekt och vördnad för honom än jag någonsin haft tidigare.
Pappa uttryckte ofta under sina sista år att han ville dö. Men han hade en genetisk kod som gjorde att han överlevde vidare. Han sade ofta att han levde på övertid.
Hans kamp att till slut släppa taget om livet blev också svår. Han andades häftigt de sista dygnen och för mig var det som att sitta vid ett stormigt hav. Under hans sista tid fick han regelbundna injektioner med morfin för att han inte skulle lida mer än nödvändigt. Det sista dygnet kunde han inte längre kommunicera själv och försvann in i omedvetenhet. Men jag följde nästan varje nyans i den intensiva process som utan avbrott pågick i hans andning under nästan två dygn. Det var som han genomgick någon slags uppgörelse inom sig själv. Men så plötsligt den sista morgonen förändrades någonting hastigt. Stormen avtog. Till slut kom det bara några enstaka stilla andningsvågor innan det sista andetaget försvann i tystnad. Kampen var över. Allt var försonat.

Sång för att döva smärtan

Gå till stranden, mumlande i vinden
Gå till strandens stenar med din ångest,
Ser du, där är havet, här är landet:
Verkligheten! Du kan röra den med handen.
Lyft en sten från världens tunga hjärta,
Väg den i din hand och låt den falla.
Lyft en sten och kasta den i vattnet,
Låt ett livlöst minne falla ned i glömska…
Ser du nu att stranden var ett radband, träden böner,
Be om grönska, liv och glädje, sten för sten:
I din mun skall sånger växa, starkare än vinden,
Och din själ skall bära känslor, djupare än lyckan.
Du skall stilla stormarna i världens hjärta,
Du skall fläta blixtarna till enkla kransar
Och när alla stenars tyngd och död är sonad
Skall du gå befriad till ditt rika lugn.

Gunnar Ekelöf

Målning.

Meg Ersbacken-Engman: Stillhetens strand.

Bo Kjellström