Det ursprungliga såret

Det ursprungliga såret

I ursprungliga tider
levde det i initierade själar
den kraftfulla tanken
att av naturen är varje människa sjuk
Det som i barnet mognar
bringar hälsa på vägen
till livets fulländade människovara 

(Rudolf Steiner)

Steiners ord är starka: ”Av naturen är varje människa sjuk”.

Sjukdom, sår och skador är nödvändiga! Ett överraskande påstående för den som väljer att acceptera dess fulla mening: att vara sårad eller sjuk är inte en avvikelse i naturen. Det är ett naturligt tillstånd som inte enkelt kan bli korrigerat eller balanserat utan villkor för människan. Att vara frisk och hel är inte samma sak som att inte vara sjuk eller sårad. Hälsa och helhet står inte i motsats till sjukdom och sår, utan snarare ett tillstånd man kanske längtar efter och söker, från en given existentiell verklighet av att vara sjuk eller sårad.

Den bibliska berättelsen om syndafallet är en skildring av det nödvändiga i det mänskliga såret. Denna berättelse skildrar kraftfullt orden ”av naturen är varje människa sjuk”. Efter att ha ätit av kunskapens frukt kommer människan att bära nödvändigheten av sjukdom och kränkning. Som en följd av att ha ätit av frukten är människan bannlyst från den perfekta kroppsligheten i Edens lustgård. Människan förspiller möjligheten till ”livets fulländade människovara” och ärver istället vedermödor, lidande och död. 

Bibeln lär oss en viktig lärdom: genom att äta av frukten från kunskapens träd blir självkunskap möjlig. Detta har gett människan hennes unika förmåga till jag-medvetande.

Självkunskapen som gavs genom kunskapens frukt är grunden för mänsklig utveckling. Men den har ett pris. Priset är såret, fördrivandet från Eden.

Människans ögon öppnades och de kunde se sig själva som de är. Det är den första klyvningen mellan medvetandet och kroppen. Och mellan mig själv och världen. Adam och Eva såg sin egen nakenhet. I samma ögonblick förlorade de upplevelsen av att vara sedda av Gud. Sonen skiljs från fadern. De tappade förbindelsen med sin existentiella grund- deras eget tidlösa vara. De blev osynliga för fadern. Är det den djupaste grunden till att så många idag upplever en existentiell ensamhet? Vi kanske har det vi behöver materiellt men vi bär ändå på en djup känsla av tomhet som vi inte förstår. En existentiell brist. Som en slags hemlängtan djupt inne i människosjälen. Likt en källa som inte  når fram till sin ådra.

Syndafallet är även naturvetenskapens födelse. Våra ögon öppnas för kunskapen om världen men vi kan inte längre se det osynliga i varje väsen.

Adam och Eva såg sin nakenhet. De varseblev sig själva men bara till det yttre. De förlorade upplevelsen av att vara sedda av Gud. De är blinda för sitt djupare och hela väsen.  Essensen av vad hon är. Kraften att se blev begränsad.

Människan är utdriven ur paradiset, bannlyst från att vara ett helt väsen och är därför en sårad människa. Hennes sår är kopplat till den begränsade förmågan att ”vara sedd” i sitt hela väsen.

Ingen såg mig. Det fanns ingen där”. ”Ingen såg vem jag verkligen är”. Det är ord som klienter ofta uttrycker i terapi. Ingen såg vår egentliga kärna, innanför vår yttre nakenhet.

De två psykoterapeuterna John Firman och Ann Gila skriver i sin viktiga bok The Primal Wound om detta tema:

”Någonting pågår som berör allas våra liv. Det är ett växande kollektivt medvetande om att mycket av det lidande som finns i livet inte är en nödvändig aspekt av människans tillstånd, utan kan härledas från ett ursprungligt sår i kärnan av vår djupaste mänsklighet.

Vi kanske känner detta sår som en känsla av ångest eller fördömelse som finns under allting vi gör. En känsla av främlingskap, falskhet och brist på mening i våra liv. Eller kanske en rädsla för närhet och anknytning i våra relationer. Fastän vi kanske bara vagt anar detta gömda sår, kanske under en sömnlös natt, en depressiv stämning eller en personlig kris känner vi det oavbrutet. Vi kanske flyr undan detta sår genom olika missbruk som sex, relationer, droger, makt och våld. Vi bygger liv som inte är autentiska och som vi i hjärtat känner är dömda att kollapsa.

Detta ursprungliga sår berör oss alla på olika sätt. Genom att vi inte blivit bemötta som mänskliga väsen utan som objekt som formats till att anpassa sig till omgivningens mål. Vår autentiska känsla av att vara ett själv blir kvar i ett tillstånd av övergivenhet och icke-vara.

Den fundamentala tilliten och förbindelsen med universum är sviken och vi blir främlingar för oss själva och andra, kämpande att överleva i en till synes alienerad värld. Vår förbindelse med vårt djupare själv är skadad. Vi är avskurna från våra existentiella rötter.”

(egen fri översättning)

Empatisinnet

”Att se den andre” är att bekräfta hennes existens på ett sätt som förverkligar hennes existens. Det kan förändra verkligheten totalt. I samma ögonblick som vi blir bekräftade dämpas trycket på kroppen och ett helande kan påbörjas. Den helande kraften i all pedagogik och medicin är att se klienten medan naturen läker.

Ett sådant ”seende” av en annan människa är inte samma sak som att observera det yttre hos henne. Att ”observera” är inte samma sak som att ”se”. De flesta människor längta efter att en dag bli sedda men få vill bli observerade. Och de flesta människor känner en djup rädsla att bli av-slöjade. Observerandet av det yttre måste transformeras till seende av det inre.

Det handlar inte om synsinnet utan om det som Rudolf Steiner kallade för ”jag-sinnet”. Det gåtfullaste av alla sinnen.

Aktiviteten i jag-sinnet möjliggör för oss att känna den andres jag. Rudolf Steiner beskriver denna process på följande sätt:

”Organet för varseblivning av andra jag är utbrett över hela människan och består av en mycket fin substans och därför brukar man inte tala om jag-varseblivningsorganet.  Om ni står inför en annan människa händer följande: ni varseblir en kort stund den andra människan och under den tiden gör hon intryck på er. Detta intryck stör er i ert inre. Ni värjer ert inre. För ett ögonblick förlamas ni. Därefter kan hon åter göra intryck på er. Man ger sig hän åt människan – värjer sig och ger sig hän igen. Sympati – antipati – sympati – antipati. Det handlar inte om känslor utan om rörelser i själen. Den vibrerar. Medan sympatin utvecklas beger ni er sovande in i den andra människan, när antipatin utvecklas vaknar ni upp och så vidare. Det är en kortvarig växling mellan vakenhet och sömn i vibrationer när vi står inför en annan människa. Detta jag-sinnets organ år således så organiserat att det med en sovande vilja utforskar den andra människans jag – inte meden vaken – för att sedan raskt leda över vad vi erfarit, vad som inskaffades sovande. Till kunskapen, det vill säga nervsystemet.

Vi upplever inte medvetet all kunskap som vi upplever i sömnen.” 

(Ur ”Allmän människokunskap”) 

I det ”sovande” tillståndet kan vi uppleva den andra människans jag. I det vakna tillståndet stöter vi bort det. Vi går ut och träder sedan tillbaks igen till oss själva. Eftersom människan idag blir allt mer  medveten om sig själv så blir detta avvisande allt vanligare. Särskilt i vår tid där yttre framgång och utseende värderas så högt. Vi skall ju idag ha så mycket fokus och uppmärksamhet på vår egen person. Rädslan att visa vår sårbarhet är djup. Vi måste vara vakna och inte ”falla i sömn” i mötet med andra. Vi känner därför inte den andres jag.

Man kan idag se båda ytterligheterna. Människor som är för öppna i mötet med andra människor och liksom förlorar sitt eget jag. Sympatin är för stark. Och så den andra ytterligheten som är en människa som liksom avvisar intryck från andra. Antipatin tar över. De är instänga i sig själva. Inom antroposofisk läkekonst använder man ibland begrepp som ”hysteri” och ”neurasteni” för dessa tillstånd. Som rent medicinska termer. Den moderna psykologin använder andra begrepp.

När vi ser det innersta hos den andre är hon inte längre bara ett objekt i mitt synfält och det finns inte längre en skarp gräns mellan oss själva och den andre. I den andliga världen bär vi den andre inom oss. Hon existerar inte utanför oss. Men för att kunna varsebli och härbärgera någon annans vara så måste man vara förankrad i sitt eget. ”Jag är”. Detta kanske man kan kalla för jag-sinnets ”organ”.

Att förmå att se det osynliga hos andre på detta sätt betyder att föra in i människans värld upplevelsen av att vara sedd av Gud. Vilken vi förlorade när människan åt av kunskapens träd. Att se den andre på detta sätt är balsam som möjliggör helandet av vårt existentiella sår. Hennes osynliga väsen kan bli synligt. Som när solen som med sitt varma ljus så småningom får fröet att växa och bli synligt och till slut bli en hel planta som står i blom. Det osynliga blir synligt.

Empati och kärlek

Empati är inte samma sak som kärlek.

”Jag älskar dig” är inte samma sak som ”jag ser dig”.

Kärlek är ofta förväntningar och besvikelser. Den har ett personligt intresse, den vill ofta äga och den tar ofta för givet.

Empati vill aldrig äga. Den bli aldrig besviken. Den tar ingenting för givet. Den lämnar oss fria. Den är bara närvarande och ser mig. När jag själv behöver det.

Kärleken kan vara invaderande och påträngande. För sin egen viljas skull. Empati känner alltid in var den andre är. Ger tid och plats. Väntar in. Kärlek kan vara otålig. Empati har tålamod. Den har både ljus och värme.

Men skillnaden mellan sympati och empati är lika subtil som skillnaden mellan medberoende och medkänsla.

Empati är en form av kärlek.

Villkorslös kärlek är inte möjlig utan empati.

Rudolf Steiner beskriver tolv sinnen. Tolv portar för kunskap om världen och sig själv. Minst tre av sinnena är specifika för människan. Så här beskrev läkaren och läkepedagogen Karl König en gång i sin underbara bok The Human Soul hur dessa tre sinnen samverkar.

”Själen är genomträngd av anden hos det högre självet och denna ande har sin boning i det rena ljuset. Här framträder ordets ljudlösa karaktär.  Dess tysta vara är dess sanna namn och detta namn bär i sig självt ”vetandets” element. Genom ordsinnet kan vi skåda det tysta ordet i röstens klädedräkt. Tankesinnet erfar det tysta ordet i formen av ett namn; nu är ordet fritt från ljudets mantel och framträder i sin egen förklaring. Vi skådar dess ansikte. Och med jag-sinnet möter vi väsendet självt, vi möter självet direkt och inte längre dess namn”.

 (Egen fri översättning)

Steiner avslutar sitt språk med

Det som i barnet mognar
bringar hälsa på vägen
till livets fulländade människovara! 

Den största möjligheten att läka det ursprungliga såret finns sannolikt under barndomen. Där är betydelsen av att bli sedd i sitt väsen störst. Där har föräldrar en central uppgift. Och utvecklandet av Waldorfpedagogiken grundar sig egentligen på denna uppgift. Den skall hjälpa oss att förstå barnen i hela sitt väsen. Den skall hjälpa fram det osedda i barnen och väcka deras kreativitet. Men detta är inte en fråga för denna betraktelse.

Vilka erfarenheter har format mig – deformerat mig? Vilka erfarenheter har vanställt mig till den jag är? Jag åstadkommer ett språk för att bli till, för att sträcka ut mig. Men det är glappen som tagit mig framåt. Längtar till att nå till andra sidan, viljan att överbrygga. Älska det som inte har något namn och röra vid det.

(Ann-Marie Tung Hermelin)