Det osynliga barnet – om ensamhet

Tillbaka

Tillit är den känsla du möter när du är ensam och känner att du inte är det.

Människan är den mest sociala av alla varelser. Därför har vi också ett speciellt förhållande till fenomenet ensamhet. Själva ordet väcker olika känslor och föreställningar. Ju mer individuella vi blir desto mer medvetna blir vi om vår ensamhet och att den är existentiellt betingad. Desto mer ensamma kan vi känna oss men desto lättare är det också för oss att leva ensamheten utan att springa ifrån den. Ordet ensamhet betyder egentligen tillsammans med sig själv.

Övergivenhet är ett tillstånd där vi känner oss sorgsna och isolerade. Vi kan uppleva oss övergivna när vi måste skiljas från människor och platser som vi förbundit oss med och när människor som är viktiga för oss dör. Men man kan också ha en sådan upplevelse utan någon synbar yttre orsak. Vi känner oss övergivna av livet självt utan kontakt med världen. En upplevelse ofta förbunden med depression och som ibland förklaras utifrån tidiga upplevelser av övergivenhet. Som vi dock sällan är medvetna om. Detta försöker vi ibland fly ifrån genom att istället klamra oss fast vid andra vilket kan medföra att vi istället överger oss själva. Vi vill ju ofta att vårt liv skall vara en känsla av evighet och oföränderlighet, men livet är ju också avsked, förvandling och ibland smärtsamma förändringar. Ensamhet kan vara att stå inför svåra beslut som ingen annan kan fatta åt oss eller att bli tvingad att bära en allvarlig sjukdom som kan beröva mig min frihet eller som tvingar mig att medvetet konfrontera döden mitt i livet. Arbetslöshet och sjukskrivning under lång tid liksom pensionering blir för många till ett allvarligt utanförskap som hotar att beröva livet dess mening. Vissa människor måste vakna upp till ett sammanhang att gå till för att få svar på frågan vem är jag? Den som är förankrad i sig själv och har en tillräckligt god självkänsla känner ofta en trygghet i livet och har oftast ett tillitsfullt förhållande till varat. Om man inte har någon fast bas i sig själv kan det vara en synnerligen djupgående upplevelse att vara fjärmad från sin andliga grund. Det kan vara att leva i en känsla av att inte finnas till. Att inte vara. Vi förvandlas till sociala överlevare.

Det övergivna barnet

Barnets egen övergivenhet är sällan medveten utan upplevs som övergivenhet först senare i livet. Barnet är övergivet och blir i sin uppväxttid obarmhärtigt format och präglat av sin övergivenhet. Övergivenheten har ju i många fall varit konkret fysisk. Det finns många överlevare i samband med krig och flykt.

Fysiska övergrepp under barndomen medför ofta att själen överger sin kropp och förvisas till ett öde land. Och förlorar den känslomässiga kontakten med sig själv och med omvärlden. Det uppstår en social avgrund. Att vara i kontakt med sin kropp är ju att känna sig hemma i världen. Att vara utanför sin kropp är att träda tillbaka och bli till en främling i sitt eget liv.

Men det finns även en emotionell övergivenhet. Med det menar jag övergivenheten hos det barn som inte blir sett och igenkänt som en unik individualitet. Som saknar någon som lägger märke till och förstår dess känslor. I en sådan bristsituation lämnas barnet med sina känslor, något som leder till stor osäkerhet och inre ensamhet. Barnet blir inte bekräftat. Att inte vara sedd som den man är, det är att känna sig osynlig.

Tove Janssons muminberättelse Det osynliga barnet är en skildring av en flicka som blivit osynlig. Hon hade blivit omhändertagen av en tant som inte tyckte om henne. Tanten hade varit ironisk från morgon till kväll och till slut bleknade barnet i konturerna och blev osynligt. Tanten hade bundit en bjällra om halsen på flickan så att hon skulle veta var hon fanns. Ironi är ju att uttala sig om något på ett förlöjligande sätt utan att avslöja vad man själv egentligen tycker. Man säger en sak och menar en annan. Man visar inte sitt rätta ansikte. För ett barn skapar det rädsla och otrygghet. Världen är inte pålitlig och sann. Genom mumintrollens omhändertagande blir barnet mer och mer synligt. Men ansiktet förblev osynligt ända fram till den dag då barnet kraftfullt steg in och markerade sin egen vilja och försvarade sina egna värden. Att existera är att träda fram och bli synlig.

Ett barn som inte blir sett söker förstås bekräftelse på något annat sätt. Djupast sett känner hon sig oälskad, värdelös, maktlös och övergiven. Hon längtar efter att bli sedd och få bekräftelse på att hon finns. Inom sig bär hon en känsla av att inte vara behövd. Andra människor är viktigare för henne än hon är för dem. Ingen saknar henne.

Ett sådant barn kan även lätt utsättas för mobbning i skolan vilket ju bara bekräftar hela utsattheten och utanförskapet. En redan svag självkänsla urholkas ytterligare och det sociala självförtroendet ödeläggs. Barn som har svårt att finna kamrater att leka med hamnar även lätt i samma situation som vuxna där ensamhetskomplexet kan bidra till att de har få vänner. Även upprepade egna separationer ökar känslan av misslyckande och isolering. Detta är vanligare hos män som ofta varit känslomässigt beroende av en kvinna. Föräldrars separationer kan ju också bidra till att ett barn blir mindre synligt. Ett barn behöver från början någon som ständigt är närvarande och fyller dess behov redan innan det kan ge uttryck för dem. Detta kan man ju inte få i en vuxenrelation. Vi kompenserar ofta denna brist som vuxna genom relationsberoende och sexuella tvångsbeteenden eller våld och olika missbruk. Vi abdikerar från vårt eget liv och blir ständigt besvikna på livet och oss själva.

Skam

Ofrivillig ensamhet leder ofta till känslor av skam och utanförskap. Vi vill inte visa vårt ansikte utan drar oss undan i tystnaden och skäms över vårt eget sociala handikapp. Vi blir till fångar i vår egen skamvrå och känner oss som känslomässiga uteliggare. Skammen är ju att stå inför en slags insikt att vi blivit till någonting som vi inte vill vara och samtidigt tycks dömda att vara det. En känsla av maktlöshet inför ett öde som vi själva inte kan påverka. I skammens vrå möter vi direkt våra mindervärdighetskänslor och vår egen sårbarhet. Som vi inte vill visa utåt. Vi möter samtidigt ett sårbart och oskuldsfullt barn inom oss. Kanske flyr vi genom att göra oss oantastliga. Vi blir duktiga, omtyckta, framgångsrika och attraktiva. Eller också undviker vi världen helt och fastnar i social fobi och depression. Kanske vänder vi all skuld mot oss själva genom ett självdestruktivt beteende eller en självdestruktiv sjukdom? Eller söker destruktiva relationer? Kanske vänder vi alla känslor utåt genom aggressivitet och ett ständigt skuldbeläggande av omvärlden? Skammen hjälper oss att behålla våra egna gränser men risken är att vi hamnar utanför i en känsla av att vara isolerade från omvärlden, ovärdiga att älska och med en önskan att få vara i fred för alltid. Vi förnekar oss rätten att komma in i värmen. Det är en väldigt öde ö att leva på. Att ”bita huvudet av skammen” är att bli medveten om vår egen rädsla. Läkningen börjar när vi kan sätta ord på vår egen sårbarhet. Att våga vara närvarande i denna sårbarhet är ett viktigt steg för att kunna bryta förlamningen och bygga upp sin egen självkänsla inifrån sig själv. Vilken väg vi än går så blir den ändå till en pilgrimsvandring som förr eller senare leder oss tillbaks till oss själva.

Att ta hand om sin ensamhet

Ofta är vi rädda för att synas. Att få konturer och form och att tydliggöra oss själva. Vi bävar för att stiga fram i ljuset och visa vårt rätta ansikte. Rädda att riskera att åter känna oss missförstådda och inte tagna på allvar. Ändå måste vi till slut ta ansvaret för att göra det själva ur egen fri vilja. Vill vi bli autentiska måste vi överge vår osynlighet och möta verkligheten som den är just nu. Och bli aktivt delaktiga i vår egen biografi. Varje förändring väcker motstånd som prövar vår motivation. Motivationen är ju drivkraften för all medveten förändring. Oftast är lidandet det starkaste motivet för att mobilisera sig själv. Ur en insikt att alternativet inte leder någonstans. Att bara vänta år ut och år in på att ett under skall ske är att svika sig själv och ger inte livet någon möjlighet att gå mig till mötes.

Det är lätt att fastna i en känsla av att vara sårad av livet. Ofta försöker vi omedvetet iscensätta våra trauman om och om igen för att få nya möjligheter att läka våra sår och försonas med livet. Det är värdefullt att kunna se på detta utan att igen fastna i sin offerroll. Ordet förlåtelse hade tidigare innebörden att lämna. Att förlåta någon är att kunna lämna någonting bakom sig. För alltid. Våra själsliga sår ger oss ofta en innebörd och en mening som ibland är svår att överge. Problemet tillhör mig. Men det gör även försoningen och läkningen. Att kunna förlåta någon som utsatt oss för en kränkning befriar den andre men har ju i första hand en betydelse för oss själva. Jag ser det som ett viktigt steg att själv kunna återta ansvaret för sitt liv. Det kan hjälpa mig att återskapa mina gränser och bygga ett fungerande skydd för mitt eget inre. Integritet är att värna om sina egna värden.

En annan fallgrop är att fastna i att jämföra sig med andra. Föreställningen om att andra har det lättare. Alla har sin egen personliga labyrint. Många som lever i en relation längtar ut till något den tror är frihet. Andra som lever ute i friheten längtar i desperation in i en relation och något som de tror är trygghet. Att springa ifrån sig själv löser inte ensamhetens problem. Kan vi inte vara i kontakt med oss själva så stöter vi bara bort andra. Först när vi kan vara i oss själva så vet vi vad vi söker och kan vi möta andra människor på en fri grund och skapa en gemenskap av trygghet och tillit. Att kunna mötas och skiljas som individer är en förutsättning för att kunna hantera ensamheten.

Att ta hand om sig själv som sin egen bäste vän är ett viktigt steg. Att visa respekt och empati för sig själv istället för att kanske trakassera sig själv med självömkan. Det är ett aktivt förhållningssätt att själv ta på sig ett ansvar för sin egen fysiska och psykiska hälsa. Det handlar om att se över sina olika mänskliga behov och titta på vad vi själva kan göra. Den som övergivit sig själv har förstås också svårt att känna sina behov. Istället känns bara den känslomässiga bristen. Ensamheten är ju en plats där vi själva kan känna efter och medvetandegöra våra egna värden. Vad är viktigt för oss själva? Ensamheten är en plats där man har utrymme att öva upp sin närvaro. I närvaron känner man sina egna värden. Känslan av att vara närvarande i sin ensamhet kan bryta den passivitet som ofta är förlamande. Bli vän med ensamheten och sig själv. Bli delaktig. Bli subjekt i sitt liv igen. Hur ser våra egna behov ut? Hur ser våra fysiska behov ut? Äter vi tillräckligt bra? Motionerar vi tillräckligt? Hur vårdar vi vår sömn etc? Hur tar vi hand om våra tankemässiga, intellektuella behov? Visioner och idéer? Sätt ord på ensamheten och rädslan. Skriv ned. Ge den en berättelse. Sök den litteratur som ger dig stöd. Sök kontakter över Internet om du inte kan det på annat sätt. Ta ett aktivt första steg att nära dina sociala behov. Kom igång med något konstnärligt. De flesta stora konstnärer skapar i ensamhet. Ger ett uttryck för den. Delar den. Känslomässiga behov är kanske inte alltid lätt att möta i ensamhet men även skönhet och musik kan fånga upp och levandegöra våra känslor så att de inte bottenfryser till en depression. Skapa en miljö att leva i som ger inspiration och kraft. Hur möter vi våra andliga, existentiella behov? Sök meningen med ditt eget liv! Meditation och bön är ett sätt att vara aktiv i sin ensamhet och möta sina andliga behov. Och bygga en relation till vår existentiella grund. (se FALK-bladet 3/08) Munkar och eremiter har under alla tider medvetet och frivilligt sökt avskildhet från människor för att möta sig själva och finna sin egen grund.

Övergivenhet är att tappa kontakten med varat. Vår jordiska otrygghet kommer ur att vi förlorat den känslomässiga kontakten både med vårt andliga ursprung och med vår biologiska grund. Att medvetet rikta sin uppmärksamhet och sitt intresse mot naturen kan vara ett första steg att arbeta sig ur sina ensamhetskänslor. Här ger förmågan till närvaro en god hjälp. Och som kan övas genom mindfulness och meditation och genom de själshygieniska övningar som Rudolf Steiner anvisar.

Frigörelse

När sorgens tunga lod
hänger alldeles stilla
i dig
och de våldsamma krängningarna
mellan hopp och förtvivlan
avtar
Hör du bara dina egen andedräkt
Allting är som det är
Ingenting gör anspråk
på något annat
Som träden gör i ordning
att utan skymmande lövmassor
möta den förestående vintern
Frigör sig livet
ur din längtans tyranni.

(Peter Curman)

Bo Kjellström