Den mystiska mjälten

Mjälten är ett litet organ som är beläget i översta vänstra delen av bukhålan, strax under mellangärdet i skydd av nedersta vänstra revbenen. Inom skolmedicinen anses mjälten ha en mindre betydelse. Den skall bryta ned gamla röda blodkroppar och den har under fosterstadiet en viss blodbildande funktion. Mjälten kan till och med opereras bort utan olägenheter för oss.

I den antroposofiska medicinen har mjälten en viktigare uppgift. Rudolf Steiner omnämner mjälten i olika sammanhang. I det här sammanhanget så väljer jag att citera några olika stycken ur en omfattande föredragsserie från en kurs i Prag i mars 1911. En ockult fysiologi.

”Innan vi går vidare i våra betraktelser, skall det vara min uppgift att införa några begrepp, som vi kommer att behöva för vår fortsatta framställning. Det kommer att vara särskilt viktigt att vi förstår betydelsen av det vi i andevetenskaplig, antroposofisk betydelse kallar ett fysiskt organ, eller rättare sagt, det fysiska uttrycket, för ett organ. Man kan till exempel säga om mjälten, att den fysiska mjälten kan avlägsnas, eller kan bli obrukbar, utan att det vi i antroposofisk mening kallar ”mjälte” blir bortkopplad från sin verksamhet. Vi måste alltså säga: även om vi har opererat bort ett sådant fysiskt organ finns den verksamhet, den inre dynamik som skall utövas genom detta organ, ändå kvar i organismen. Det kan dock inte vara så för alla organ. Det som då är kvar måste vi räkna till det översinnliga hos den mänskliga organismen.”

”Redan i denna organisation- som vi ju har uppfattat som en underordnad organisation, som huvudsakligen tjänar till att föra näringsprocessen vidare, har vi något så hemlighetsfullt som en sammanfogning av hela yttervärlden i en summa av inre organ, inre verktyg. Om vi nu betraktar dessa organ, lever, galla och mjälte närmare, kan vi säga: det är mjälten som först möter blodströmmen. Mjälten är en märkvärdig organisation. I blodrika vävnader är en hel mängd små korn inbäddade. Jämfört med den övriga vävnadsmassan ter de sig som små vita korn. Om vi betraktar blodet i förhållande till mjälten, ter sig mjälten som en sil som blodet går igenom, samtidigt som det ger sig hän åt detta organ som i viss bemärkelse är en hopskrumpen del av makrokosmos. Det första organet som möter blodet är mjälten. Det andra är levern och det tredje gallan. Eftersom mjälten möter blodet först, fann de gamla ockultisterna det lämpligast att ge den det namn som hör samman med den stjärna som deras iakttagelse i rymden framträdde som den första i solsystemet. Därför kallade de mjälten ”saturnisk” eller ”en inre Saturnus” i människan. På samma sätt kallade de levern ”en inre Jupiter” och gallan ”en inre Mars”. ”Framför allt blir man övertygad om, att människans mjälte till exempel är ett mycket betydelsefullt organ. Detta organ ter sig ju för den inre betraktelsen i själva verket som om det inte alls bestod av den substans, den köttliga materia man iakttar utifrån, utan- om uttrycket tillåts, även om det endast på ett ungefär kan återge vad man ser- som en lysande världskropp i miniatyr med allt möjligt inre liv, som är mycket komplicerat.

Betraktar man mjälten inifrån, ter sig den i första hand som ett organ som genom de just nämnda mångfaldiga krafterna har bragts i en oavbruten rytmisk rörelse. Vi kan också få en aning om rytmens betydelse i världens helhetsliv, när vi i det yttre känner igen denna rytm i blodets pulsslag. I en yttre betraktelse gäller det även mjälten. Den inåtvända klarseende blicken ser att alla dessa differentieringar av mjälten, som framträder som en ljuskropp, är till för att ge mjälten en viss rytm. Denna rytm skiljer sig avsevärt från andra rytmer. Den är långt mindre regelbunden än andra rytmer. Och detta på grund av att mjälten ligger i närheten av näringsapparaten hos människan, och har med den att göra. Denna rytm har att göra med när vi äter och dricker. Det måste finnas någonting i organismen, som på rätt sätt stärker det som är regelbundet i rytmen för hur yttre näringsmedel tillförs och som måste försvaga verkan av det som har införts på ett oregelbundet sätt. Det måste utjämna de grövsta oregelbundenheterna. Detta organ är mjälten. I mjälten har vi ett organ som undanröjer det yttre mänskliga godtycket, avvisar det och återställer rytmen. Det är alltså fråga om att isolera det mänskliga väsendet från yttervärlden, göra det oavhängigt av den. Varje sådant individualiserande, självständiggörande av ett väsen, kallar man inom ockultismen något saturniskt, något som åstadkommits genom saturnusverkan. Den ursprungliga saturnusidén är överhuvudtaget att ett väsen isoleras från en värld, individualiseras så att det kan utveckla regelbundenhet i sig själv och genom sig själv. Alla krafter i vårt totala solsystem som finns till att isolera det från övriga världen och individualisera det, är för ockultister givna i Saturnus krafter- givna i kraften hos den planet som alltså är den yttersta för detta solsystem. (Den nuvarande astronomin räknar ju även Uranus och Neptunus som ligger utanför Saturnus bana.)” ”Det är en viss nackdel för den totala världsutvecklingen, att ett system avskiljer sig och gestaltar sig regelbundet och rytmiskt i sig självt. Det måste stå klart för oss, att det är till välsignelse för människan, att hon genom mjältens verkan har erhållit denna inre saturniska rytm. Vi kommer nu att se, att det även är tillämpbart beträffande människan, att ett väsen, det må vara en planet eller en människa, genom att sluta sig själv försätter sig i ett motsatsförhållande till omvärlden. Det har skapats en motsägelse mellan det som finns omkring och det som finns inom väsendet i fråga.

Denna motsägelse kan, då den nu en gång är förhanden, inte utjämnas förrän den rytm som har uppkommit i det inre, helt och hållet åter anpassat sig till den yttre rytmen. Trots att den inre rytmen har skapat sig själv, måste den, sedan den en gång finns där, sträva efter att åter utformas på ett sätt som står i samklang med den yttre världen. Det innebär att den måste upphäva sig själv. Detta betyder med andra ord: allt som blir självständiggjort genom en saturnusverkan skall likväl, genom denna saturnusverkan, vara dömt till att förstöra sig självt. Saturnus- eller Kronos- ”förstör sina egna barn”. Så uttrycker myten det.” (Rudolf Steiner: Eine okkulte Physiologie. Svensk översättning av Kyllikki Almqvist, Urban Forsén och Göran Krantz. Kosmos förlag 1984)

Mjälten är alltså både starkt verksam i nedbrytningen av födoämnena och sedan i uppbyggnaden av mänsklig substans. Om inte den saturniska kraften förmår att upplösa sig själv på detta sätt finns risk att det uppstår en neurastenisk situation i organismen. En dödsprocess. Fysiologiskt kan det visa sig i förhårdningsprocesser av skilda slag. Och störningar i näringsupptaget.

På det själsliga planet kan det uppkomma stämningar av svårmod, dysterhet, livsleda, pessimism och hypokondri. Inom humoralpatologin (humoral – humör) talar man om ”svart galla” eller ”mjältsjuka”, härstammat ur en stor övervakenhet. Den alltför starka kontrollen kan leda till olika former av tvångsbeteenden. Vi blir fångar i oss själva.

Är den saturniska kraften försvagad kan det istället visa sig i allergier av olika slag och svårigheter att bryta ned födan.

Själsligt liknar det då mer en ”hysterisk” situation med överkänslighet mot sinnesintryck och svårigheter att dra gränser och hävda sig själv. Vi tenderar att förlora oss själva.

Massage av mjälten

Rudolf Steiner beskriver hur man kan hjälpa en försvagad mjältfunktion genom att medvetet äta väldigt regelbundet. Han kallar det för en ”massage av mjälten”.

Man kan även göra en massage eller insmörjning på hudområdet utanför mjälten. Ibland förstärkt av plumbumsalva. (Bly). Detta kan ge en viss hjälp där nedbrytningen av födoämnen är försvagad så att kroppen inte på rätt sätt kan ta upp näringen ur födoämnen. Detta kan ju visa sig som t ex störningar i matsmätningen och olika allergier. Överallt där för stark nedbrytning av nerv-sinnessystemet har lett till lättare eller svårare förgiftningar är mjältinsmörjning indikerad. Det gäller t ex kroniska sjukdomar med förstelningar, stockningar och degenerationer. Mjältinsmörjning kan även vara ett stöd där den själsliga avgränsningen är nedsatt vilket ofta ger en överkänslighet mot såväl främmande substanser som sinnesintryck. Där det finns svårigheter att hävda sin egen gräns och integritet.

Till den saturniska kvaliteten hör ju också att kunna urskilja det som är väsentligt. Att känna in vad som kan finnas under symtombilden. Att stanna kvar och ge det som finns under tid att komma fram. Och att hjälpa den som behandlas att vara i kontakt med sitt inre. Att möta sig själv.