Beröringssinnet som ångestupplevelse

Beröringssinnet som ångestupplevelse

                                                                                                                                               av Karl König

Så snart vi talar om ångest, öppnar sig ett upplevelsefält som är känt av alla människor. Det är så allmänt och odifferentierat att det inte är lätt att avgränsa från andra liknande upplevelser. Fruktan och skräck, oro och osäkerhet hör till samma sinnesområde. Men ångesten är som en odifferentierad början till många förnimmelser som utvecklas ur den. Vi talar om ångest (i motsats till rädsla) när vi vill uttrycka det allmänna stämningstillstånd vid en minskad självsäkerhet. En stämning behöver inte vara entydigt bunden till ett bestämt föremål som framkallar rädsla, ja kan under vissa omständigheter uppträda objektlöst”.

Rädsla hänför sig alltid till ett objekt, inte ångesten till att börja med. Sekundärt kan den häfta vid ett objekt och därefter förbli mycket förbunden med det, men när den uppträder, är den en stämning som uppenbarar sig i många intensitetsgrader, stark eller svag. Den kan växa från en nästan obeaktad kroppskänsla till en så mäktig emotion att den som gripits av den ofta faktiskt ”nästan dör av ångest”.

Den vanliga känslan av ångest och ängslighet är svår att beskriva. Det är en förnimmelse som rycker och sliter i hela kroppen och som överskuggar vårt tänkande och kännande som ett moln. Hela människan blir genomträngd av den uppstigande ångesten och ju starkare och intensivare den är desto tydligare blir de kroppsliga reaktionerna.

Det handlar alltså om ett allmänt tillstånd av upprördhet i själen som samtidigt verkar djupt in i den kroppsliga sfären. Det är som om ett ångestskri i en kreaturtillvaro skulle genomtränga människan och låta henne bli medveten om sin dödlighet, sin förgänglighet. Hennes död blir medveten för henne. Ångest är ett uttryck för en tröskelupplevelse då tröskeln själv visserligen inte blir synlig för oss, men ändå upplevbar.

Dödsångest är en animalisk-kreaturlig upplevelse, en emotion som verkar ända in i kroppen. Dödsfruktan däremot är en nästan religiös känsla som tillkännager dödsängelns upphöjda närhet. Djuret grips av ångest, människan känner fruktan.

Fruktan inför Herren och inte ångesten är vishetens början.

Ångesten är blind, och endast fruktan kan bli seende och därför också förnuftig.  Ångesten är så blind som känselförnimmelsen. Den är en oklar upplevelse och ändå omfattar den hela kroppen. Liksom beröringssinet främst har sitt organ i huden, så uppträder också de kroppsliga ångestsymtomen där. För svettningen, det lätta darrandet, håren som reser sig och gåshuden är de viktigaste kännetecknen. Redan där visar sig det nära sambandet som tycks bestå mellan ångesten och beröringssinnet.

Ångest uppträder alltid när stadga och ordning, skydd och säkerhet tycks svikta. Förlusta av jämvikten, ett okänt ljud, en oväntad uppenbarelse

Varje störning i livet som fordrar mer än invanda anpassningsförmågor av själen framkallar ångest.

Bakom ångesten finns en avgrund av det okända. Ångesten uppenbarar tomheten. Vår existentiella grund sveps bort och vi lever vidare utan mål. Vi vet inte vad vi är rädda för men vi är fyllda med osäkerhet och någonstans i bakgrunden lurar döden.

Frågan kvarstår; varifrån kommer denna dimma av ångest ifrån? Rudolf Steiner ger svaret när han beskriver beröringssinnet. Vad finns bakom själva upplevelsen av beröring?

Allting vad som lever i vårt sinne för beröring är även en inre upplevelse. Men denna upplevelse förblir omedveten. Bara en skugga av den framträder vid beröring som ju är knuten till vår kropp. Det är ett sinnesorgan som beröring som gör att vi kan varsebli saker. Detta strålar in i vårt väsen men vi upptäcker inte detta samband. Denna strålning in i oss, vilken vi utåt sett uppfattar som en beröring, är ingenting annat än en känsla av att vara genomträngd av en gudomlig närvaro (Gottgefühl). Människan skulle inte kunna varsebli den gudomliga närvaron utan sitt beröringssinne. Denna kraft genomtränger alla ting och det genomtränger hela vår existens. Det är samma kraft som bär och upprätthåller alla levande väsen. Denna gudomliga substans är den andra sina av vårt beröringssinne.

Beröringssinnet möjliggör inte bara kontakten med omgivningen det ger oss också en inre trygghet. Så fort vi rör vid ett objekt så vet vi att det är verkligt. Beröringen försäkrar oss även om en gudomlig närvaro. På en djupare omedveten nivå. Det är grunderna för våra liv. Vi känner Gud därför att vi omedvetet upplever hans närvaro genom vårt beröringssinne.

Vår själ är bunden till hela vår hud. Beröringssinnet är som en hamn där vår själ är förankrad. När ankaret lossnar driver vi in i ångestens dimmor. Varje plötslig upplevelse som en chock eller rädsla kan leda till detta. Men även en gradvis förlust av tillit eller fortgående osäkerhet kan få oss att tappa vår grund, få oss att tappa upplevelsen av gudomlig närvaro och väcka känslan av ångest.

Ångest uppstår när själen driver ut ur beröringssinnets hamn.

(Karl König var läkare och läkepedagog. Texterna är hämtade ur hans skrifter ”The Human Soul” och ”Sinnesutveckling och kroppsupplevelse. Några citat var även med i FALK-bladet nr 1/2014)