Författararkiv: webbadmin

Det osynliga barnet. Om ensamhet.

Tillit är den känsla du möter när du är ensam och känner att du inte är det.

Människan är den mest sociala av alla varelser. Därför har vi också ett speciellt förhållande till fenomenet ensamhet. Själva ordet väcker olika känslor och föreställningar. Ju mer individuella vi blir desto mer medvetna blir vi om vår ensamhet och att den är existentiellt betingad. Desto mer ensamma kan vi känna oss men desto lättare är det också för oss att leva ensamheten utan att springa ifrån den. Ordet ensamhet betyder egentligen tillsammans med sig själv.

Övergivenhet är ett tillstånd där vi känner oss sorgsna och isolerade. Vi kan uppleva oss övergivna när vi måste skiljas från människor och platser som vi förbundit oss med och när människor som är viktiga för oss dör. Men man kan också ha en sådan upplevelse utan någon synbar yttre orsak. Vi känner oss övergivna av livet självt utan kontakt med världen. En upplevelse ofta förbunden med depression och som ibland förklaras utifrån tidiga upplevelser av övergivenhet. Som vi dock sällan är medvetna om. Detta försöker vi ibland fly ifrån genom att istället klamra oss fast vid andra vilket kan medföra att vi istället överger oss själva. Vi vill ju ofta att vårt liv skall vara en känsla av evighet och oföränderlighet, men livet är ju också avsked, förvandling och ibland smärtsamma förändringar. Ensamhet kan vara att stå inför svåra beslut som ingen annan kan fatta åt oss eller att bli tvingad att bära en allvarlig sjukdom som kan beröva mig min frihet eller som tvingar mig att medvetet konfrontera döden mitt i livet. Arbetslöshet och sjukskrivning under lång tid liksom pensionering blir för många till ett allvarligt utanförskap som hotar att beröva livet dess mening. Vissa människor måste vakna upp till ett sammanhang att gå till för att få svar på frågan vem är jag? Den som är förankrad i sig själv och har en tillräckligt god självkänsla känner ofta en trygghet i livet och har oftast ett tillitsfullt förhållande till varat. Om man inte har någon fast bas i sig själv kan det vara en synnerligen djupgående upplevelse att vara fjärmad från sin andliga grund. Det kan vara att leva i en känsla av att inte finnas till. Att inte vara. Vi förvandlas till sociala överlevare.

Det övergivna barnet

Barnets egen övergivenhet är sällan medveten utan upplevs som övergivenhet först senare i livet. Barnet är övergivet och blir i sin uppväxttid obarmhärtigt format och präglat av sin övergivenhet. Övergivenheten har ju i många fall varit konkret fysisk. Det finns många överlevare i samband med krig och flykt.

Fysiska övergrepp under barndomen medför ofta att själen överger sin kropp och förvisas till ett öde land. Och förlorar den känslomässiga kontakten med sig själv och med omvärlden. Det uppstår en social avgrund. Att vara i kontakt med sin kropp är ju att känna sig hemma i världen. Att vara utanför sin kropp är att träda tillbaka och bli till en främling i sitt eget liv.

Men det finns även en emotionell övergivenhet. Med det menar jag övergivenheten hos det barn som inte blir sett och igenkänt som en unik individualitet. Som saknar någon som lägger märke till och förstår dess känslor. I en sådan bristsituation lämnas barnet med sina känslor, något som leder till stor osäkerhet och inre ensamhet. Barnet blir inte bekräftat. Att inte vara sedd som den man är, det är att känna sig osynlig.

Tove Janssons muminberättelse Det osynliga barnet är en skildring av en flicka som blivit osynlig. Hon hade blivit omhändertagen av en tant som inte tyckte om henne. Tanten hade varit ironisk från morgon till kväll och till slut bleknade barnet i konturerna och blev osynligt. Tanten hade bundit en bjällra om halsen på flickan så att hon skulle veta var hon fanns. Ironi är ju att uttala sig om något på ett förlöjligande sätt utan att avslöja vad man själv egentligen tycker. Man säger en sak och menar en annan. Man visar inte sitt rätta ansikte. För ett barn skapar det rädsla och otrygghet. Världen är inte pålitlig och sann. Genom mumintrollens omhändertagande blir barnet mer och mer synligt. Men ansiktet förblev osynligt ända fram till den dag då barnet kraftfullt steg in och markerade sin egen vilja och försvarade sina egna värden. Att existera är att träda fram och bli synlig.

Ett barn som inte blir sett söker förstås bekräftelse på något annat sätt. Djupast sett känner hon sig oälskad, värdelös, maktlös och övergiven. Hon längtar efter att bli sedd och få bekräftelse på att hon finns. Inom sig bär hon en känsla av att inte vara behövd. Andra människor är viktigare för henne än hon är för dem. Ingen saknar henne.

Ett sådant barn kan även lätt utsättas för mobbning i skolan vilket ju bara bekräftar hela utsattheten och utanförskapet. En redan svag självkänsla urholkas ytterligare och det sociala självförtroendet ödeläggs. Barn som har svårt att finna kamrater att leka med hamnar även lätt i samma situation som vuxna där ensamhetskomplexet kan bidra till att de har få vänner. Även upprepade egna separationer ökar känslan av misslyckande och isolering. Detta är vanligare hos män som ofta varit känslomässigt beroende av en kvinna. Föräldrars separationer kan ju också bidra till att ett barn blir mindre synligt. Ett barn behöver från början någon som ständigt är närvarande och fyller dess behov redan innan det kan ge uttryck för dem. Detta kan man ju inte få i en vuxenrelation. Vi kompenserar ofta denna brist som vuxna genom relationsberoende och sexuella tvångsbeteenden eller våld och olika missbruk. Vi abdikerar från vårt eget liv och blir ständigt besvikna på livet och oss själva.

Skam

Ofrivillig ensamhet leder ofta till känslor av skam och utanförskap. Vi vill inte visa vårt ansikte utan drar oss undan i tystnaden och skäms över vårt eget sociala handikapp. Vi blir till fångar i vår egen skamvrå och känner oss som känslomässiga uteliggare. Skammen är ju att stå inför en slags insikt att vi blivit till någonting som vi inte vill vara och samtidigt tycks dömda att vara det. En känsla av maktlöshet inför ett öde som vi själva inte kan påverka. I skammens vrå möter vi direkt våra mindervärdighetskänslor och vår egen sårbarhet. Som vi inte vill visa utåt. Vi möter samtidigt ett sårbart och oskuldsfullt barn inom oss. Kanske flyr vi genom att göra oss oantastliga. Vi blir duktiga, omtyckta, framgångsrika och attraktiva. Eller också undviker vi världen helt och fastnar i social fobi och depression. Kanske vänder vi all skuld mot oss själva genom ett självdestruktivt beteende eller en självdestruktiv sjukdom? Eller söker destruktiva relationer? Kanske vänder vi alla känslor utåt genom aggressivitet och ett ständigt skuldbeläggande av omvärlden? Skammen hjälper oss att behålla våra egna gränser men risken är att vi hamnar utanför i en känsla av att vara isolerade från omvärlden, ovärdiga att älska och med en önskan att få vara i fred för alltid. Vi förnekar oss rätten att komma in i värmen. Det är en väldigt öde ö att leva på. Att ”bita huvudet av skammen” är att bli medveten om vår egen rädsla. Läkningen börjar när vi kan sätta ord på vår egen sårbarhet. Att våga vara närvarande i denna sårbarhet är ett viktigt steg för att kunna bryta förlamningen och bygga upp sin egen självkänsla inifrån sig själv. Vilken väg vi än går så blir den ändå till en pilgrimsvandring som förr eller senare leder oss tillbaks till oss själva.

Att ta hand om sin ensamhet

Ofta är vi rädda för att synas. Att få konturer och form och att tydliggöra oss själva. Vi bävar för att stiga fram i ljuset och visa vårt rätta ansikte. Rädda att riskera att åter känna oss missförstådda och inte tagna på allvar. Ändå måste vi till slut ta ansvaret för att göra det själva ur egen fri vilja. Vill vi bli autentiska måste vi överge vår osynlighet och möta verkligheten som den är just nu. Och bli aktivt delaktiga i vår egen biografi. Varje förändring väcker motstånd som prövar vår motivation. Motivationen är ju drivkraften för all medveten förändring. Oftast är lidandet det starkaste motivet för att mobilisera sig själv. Ur en insikt att alternativet inte leder någonstans. Att bara vänta år ut och år in på att ett under skall ske är att svika sig själv och ger inte livet någon möjlighet att gå mig till mötes.

Det är lätt att fastna i en känsla av att vara sårad av livet. Ofta försöker vi omedvetet iscensätta våra trauman om och om igen för att få nya möjligheter att läka våra sår och försonas med livet. Det är värdefullt att kunna se på detta utan att igen fastna i sin offerroll. Ordet förlåtelse hade tidigare innebörden att lämna. Att förlåta någon är att kunna lämna någonting bakom sig. För alltid. Våra själsliga sår ger oss ofta en innebörd och en mening som ibland är svår att överge. Problemet tillhör mig. Men det gör även försoningen och läkningen. Att kunna förlåta någon som utsatt oss för en kränkning befriar den andre men har ju i första hand en betydelse för oss själva. Jag ser det som ett viktigt steg att själv kunna återta ansvaret för sitt liv. Det kan hjälpa mig att återskapa mina gränser och bygga ett fungerande skydd för mitt eget inre. Integritet är att värna om sina egna värden.

En annan fallgrop är att fastna i att jämföra sig med andra. Föreställningen om att andra har det lättare. Alla har sin egen personliga labyrint. Många som lever i en relation längtar ut till något den tror är frihet. Andra som lever ute i friheten längtar i desperation in i en relation och något som de tror är trygghet. Att springa ifrån sig själv löser inte ensamhetens problem. Kan vi inte vara i kontakt med oss själva så stöter vi bara bort andra. Först när vi kan vara i oss själva så vet vi vad vi söker och kan vi möta andra människor på en fri grund och skapa en gemenskap av trygghet och tillit. Att kunna mötas och skiljas som individer är en förutsättning för att kunna hantera ensamheten.

Att ta hand om sig själv som sin egen bäste vän är ett viktigt steg. Att visa respekt och empati för sig själv istället för att kanske trakassera sig själv med självömkan. Det är ett aktivt förhållningssätt att själv ta på sig ett ansvar för sin egen fysiska och psykiska hälsa. Det handlar om att se över sina olika mänskliga behov och titta på vad vi själva kan göra. Den som övergivit sig själv har förstås också svårt att känna sina behov. Istället känns bara den känslomässiga bristen. Ensamheten är ju en plats där vi själva kan känna efter och medvetandegöra våra egna värden. Vad är viktigt för oss själva? Ensamheten är en plats där man har utrymme att öva upp sin närvaro. I närvaron känner man sina egna värden. Känslan av att vara närvarande i sin ensamhet kan bryta den passivitet som ofta är förlamande. Bli vän med ensamheten och sig själv. Bli delaktig. Bli subjekt i sitt liv igen. Hur ser våra egna behov ut? Hur ser våra fysiska behov ut? Äter vi tillräckligt bra? Motionerar vi tillräckligt? Hur vårdar vi vår sömn etc? Hur tar vi hand om våra tankemässiga, intellektuella behov? Visioner och idéer? Sätt ord på ensamheten och rädslan. Skriv ned. Ge den en berättelse. Sök den litteratur som ger dig stöd. Sök kontakter över Internet om du inte kan det på annat sätt. Ta ett aktivt första steg att nära dina sociala behov. Kom igång med något konstnärligt. De flesta stora konstnärer skapar i ensamhet. Ger ett uttryck för den. Delar den. Känslomässiga behov är kanske inte alltid lätt att möta i ensamhet men även skönhet och musik kan fånga upp och levandegöra våra känslor så att de inte bottenfryser till en depression. Skapa en miljö att leva i som ger inspiration och kraft. Hur möter vi våra andliga, existentiella behov? Sök meningen med ditt eget liv! Meditation och bön är ett sätt att vara aktiv i sin ensamhet och möta sina andliga behov. Och bygga en relation till vår existentiella grund. (se FALK-bladet 3/08) Munkar och eremiter har under alla tider medvetet och frivilligt sökt avskildhet från människor för att möta sig själva och finna sin egen grund.

Övergivenhet är att tappa kontakten med varat. Vår jordiska otrygghet kommer ur att vi förlorat den känslomässiga kontakten både med vårt andliga ursprung och med vår biologiska grund. Att medvetet rikta sin uppmärksamhet och sitt intresse mot naturen kan vara ett första steg att arbeta sig ur sina ensamhetskänslor. Här ger förmågan till närvaro en god hjälp. Och som kan övas genom mindfulness och meditation och genom de själshygieniska övningar som Rudolf Steiner anvisar.

Frigörelse

När sorgens tunga lod
hänger alldeles stilla
i dig
och de våldsamma krängningarna
mellan hopp och förtvivlan
avtar
Hör du bara dina egen andedräkt
Allting är som det är
Ingenting gör anspråk
på något annat
Som träden gör i ordning
att utan skymmande lövmassor
möta den förestående vintern
Frigör sig livet
ur din längtans tyranni.

(Peter Curman)

Att bli synlig. Biografisamtal som en bro mellan förflutet och framtid.

När tvivel växer upp i min trädgård
skall jag stoppa mig själv från att dra upp rötterna
och istället gödsla dessa blommande mysterier
med min övertygelse.
(Philip Martin)

Vi kan inte bara dö…vi måste ha en historia.
(Okänd)

Den yttersta målsättningen för biografisk samtalsterapi är att erbjuda utrymme för en annan människa att få berätta sin historia. För att återknyta till den igen och göra den mer levande.

Ingenting är mer biografiskt än den fysiska kroppen där alla erfarenheter sedan konceptionen och födelsen finns förkroppsligade och blir synliga genom dem fysiska uppenbarelsen i rummet. Själens gestaltande krafter skapar former i människans kropp och funktioner. Vi formar våra kroppar som vi formar vår verklighet. Hur vi lever våra kroppar är vårt livs historia. Gestaltande krafter är i grunden form och substans. Formande krafter skapar gränser och rum för inre levande processer. Form gör substansen synlig. Substans gör former levande.

Antroposofin beskriver människans organism som grund för både fysiologiska och psykologiska processer. Det talas om en själsorganisation. Själen har en medveten såväl som en omedveten nivå. I mellanskiktet lever känslorna. Substans är omedvetet. Form är medvetande. Kroppen skapar substans. Medvetandet formar. I den levande mänskliga organismen är det inte funktionellt att separera kropp och själ. Det är verkligen befogat att fråga sig hur fysisk den fysiska kroppen verkligen är? Och hur psykisk är själen?

Mellan själen och kroppen måste det finnas en rörlig horisont. Intrycken måste få sjunka ned i det omedvetna likt solen som sjunker ned i havet i skymningen. Där skuggor och stämningar uppstår. Själen blir levande i känslor.

När medvetandet igen befriar sig ur det omedvetna likt solen som stiger upp i gryningen framträder drömmar och stämningar från natten i medvetandet. Den rörliga horisonten skall hindra medvetandet att förbinda sig för intensivt med ämnesomsättningen och paralysera viljeprocessen. Samtidigt skall den skapa en gräns som hindrar matsmältningsprocesser att fördunkla medvetandet.

Denna horisont är som en rörlig havsyta där ljus och mörker väver in i varandra och skapar övergångar. Detta är andningens viktigaste funktion i själskroppen.

Kroppen härbärgerar våra minnen i den här världen. En huvuduppgift för samtalsterapi är att aktivera minnesprocessen vilken även har en somatisk grund. När människans medvetande förbinder sig med sin fysiska kropp talar man om grundning. Denna grundning handlar om att bli närvarande med si n uppmärksamhet i detta ögonblick. En omedelbar upplevelse av vårt eget liv här och nu.

Där vår uppmärksamhet är blir vi mest levande. Det är som om uppmärksamheten är själva livet. Att bli någon är att bli uppmärksam. Uppmärksamheten är den bro som anden måste passera för att bli synlig. Detta ögonblick är bron mellan vad som just hänt och vad som kommer att hända. Mellan förflutet och framtid. Det lilla barnet är vanligen mer närvarande i ögonblicket än vuxna. Barnet lever på sätt och vis sin biografi samtidigt som den händer. Det finns inget gap mellan ande och kropp. När vi blir äldre och får mer frihet i vårt tänkande så avgränsar vi oss alltmer från våra fysiska liv. Vi kan lätt leva i två olika världar på samma gång. En av våra inre drömmar och önskningar och en av våra yttre realiteter och plikter. Ju mer dessa verkligheter går isär ju mer kluvna blir vi och ju mer lämnar vi vår egen biografi likt en kapten som överger sitt eget skepp.

Då formas vår biografi mer och mer av krafter från omvärlden och av våra egna undvikande mönster.

När vi blir uppmärksamma på detta ögonblick kommer dessa två strömmar tillsammans igen. Vi kan förbinda oss med vår egen biografi här och nu. Detta är ibland känslomässigt smärtsamt som när kaptenen återvänder till sitt övergivna skepp eller när en ryttare igen tar sig an sin häst som han överlämnat till andra krafter. Eller när vi igen välkomnar det inre barn som vi lämnat bakom oss.

Den fysiska kroppen förändras oundvikligen med den fysiska världen varje ögonblick. Den förändringen kallar vi för åldrande. Om anden har svårigheter att beträda denna process får det förstår konsekvenser för detta åldrande.

Biografisamtalet skall skapa ett utrymme för klienten att beträda nuet. I denna klarhet kan minnen och bilder framträda ur den omedvetna substansen. Historien blir levande igen. Som Murray Cox påpekar i sin bok Structuring the Therapeutic process:

Klienten vill att terapeuten skall ”ta klienten” och ”utforska historien”. Klienterna kräver att vi skall utforska deras historia och titta på deras liv tillsammans med dem. Ericson (1959) säger att ”vi kan inte lyfta ut en fallhistoria ur livshistorien”. Detta förenar två teman som genomtränger varandra. Det första är det signifikativa i exakta detaljer ur klientens livshistoria. Exakt vad klienten säger med sina egna ord på ett särskilt sätt vid en särskild tidpunkt är viktigare än det reduktionistiska i termer som ”spänd”, ”ångestfylld”, ”deprimerad” etc. fastän sådana objektiva observationer också måste noteras. Det andra är ett sinne för livshistoria som finns bakom klientens kliniska historia. Alltså fallhistorians uppträdande i livshistorian.

Biografisk samtalsterapi är en väg för klienten att gå in och ut ur sin egen biografi för att återknyta till sin egen fysiska livshistoria. På detta sätt kan han finna motivation för att komma in i sitt eget liv igen och medvetet påverka det ur sin egen vilja. Då kan han återfå kapaciteten att ta mer och mer ansvar för utformandet av sin egen biografi. Det osynliga väsendet som han bär i sitt inre kan bli mer och mer synligt.

Process

Först en massa ord
Sen ett förkastande av dom meningslösa orden
Och ett sökande efter dom rätta orden
Sen ett upptäckande av tomheten
Som inte är någon tomhet utan en dörr
Till en tidigare dold verklighet
Sen mörkräddheten på nytt
Och försöken att övervinna den
Sen de många flyktförsöken ut i ljuset igen
Till de säkra verkligheterna och de likgiltiga
Sen ett återvändande in i otryggheten
Där det färdiga språket brinner upp
Och de färdiga föreställningarna upplöses
Sen ordlösheten och hudlösheten
När skräcken vänder sin vita buk mot medvetenhetens yta
Sen kanske en fosterrörelse
Från ett ofött språk
Som fyller dig med verklighet och närvaro

(Peter Curman)