Att bli synlig – Biografisamtal som en bro mellan förflutet och framtid.

När tvivel växer upp i min trädgård
skall jag stoppa mig själv från att dra upp rötterna
och istället gödsla dessa blommande mysterier
med min övertygelse.
(Philip Martin)

Vi kan inte bara dö…vi måste ha en historia.
(Okänd)

Den yttersta målsättningen för biografisk samtalsterapi är att erbjuda utrymme för en annan människa att få berätta sin historia. För att återknyta till den igen och göra den mer levande.

Ingenting är mer biografiskt än den fysiska kroppen där alla erfarenheter sedan konceptionen och födelsen finns förkroppsligade och blir synliga genom dem fysiska uppenbarelsen i rummet. Själens gestaltande krafter skapar former i människans kropp och funktioner. Vi formar våra kroppar som vi formar vår verklighet. Hur vi lever våra kroppar är vårt livs historia. Gestaltande krafter är i grunden form och substans. Formande krafter skapar gränser och rum för inre levande processer. Form gör substansen synlig. Substans gör former levande.

Antroposofin beskriver människans organism som grund för både fysiologiska och psykologiska processer. Det talas om en själsorganisation. Själen har en medveten såväl som en omedveten nivå. I mellanskiktet lever känslorna. Substans är omedvetet. Form är medvetande. Kroppen skapar substans. Medvetandet formar. I den levande mänskliga organismen är det inte funktionellt att separera kropp och själ. Det är verkligen befogat att fråga sig hur fysisk den fysiska kroppen verkligen är? Och hur psykisk är själen?

Mellan själen och kroppen måste det finnas en rörlig horisont. Intrycken måste få sjunka ned i det omedvetna likt solen som sjunker ned i havet i skymningen. Där skuggor och stämningar uppstår. Själen blir levande i känslor.

När medvetandet igen befriar sig ur det omedvetna likt solen som stiger upp i gryningen framträder drömmar och stämningar från natten i medvetandet. Den rörliga horisonten skall hindra medvetandet att förbinda sig för intensivt med ämnesomsättningen och paralysera viljeprocessen. Samtidigt skall den skapa en gräns som hindrar matsmältningsprocesser att fördunkla medvetandet.

Denna horisont är som en rörlig havsyta där ljus och mörker väver in i varandra och skapar övergångar. Detta är andningens viktigaste funktion i själskroppen.

Kroppen härbärgerar våra minnen i den här världen. En huvuduppgift för samtalsterapi är att aktivera minnesprocessen vilken även har en somatisk grund. När människans medvetande förbinder sig med sin fysiska kropp talar man om grundning. Denna grundning handlar om att bli närvarande med si n uppmärksamhet i detta ögonblick. En omedelbar upplevelse av vårt eget liv här och nu.

Där vår uppmärksamhet är blir vi mest levande. Det är som om uppmärksamheten är själva livet. Att bli någon är att bli uppmärksam. Uppmärksamheten är den bro som anden måste passera för att bli synlig. Detta ögonblick är bron mellan vad som just hänt och vad som kommer att hända. Mellan förflutet och framtid. Det lilla barnet är vanligen mer närvarande i ögonblicket än vuxna. Barnet lever på sätt och vis sin biografi samtidigt som den händer. Det finns inget gap mellan ande och kropp. När vi blir äldre och får mer frihet i vårt tänkande så avgränsar vi oss alltmer från våra fysiska liv. Vi kan lätt leva i två olika världar på samma gång. En av våra inre drömmar och önskningar och en av våra yttre realiteter och plikter. Ju mer dessa verkligheter går isär ju mer kluvna blir vi och ju mer lämnar vi vår egen biografi likt en kapten som överger sitt eget skepp.

Då formas vår biografi mer och mer av krafter från omvärlden och av våra egna undvikande mönster.

När vi blir uppmärksamma på detta ögonblick kommer dessa två strömmar tillsammans igen. Vi kan förbinda oss med vår egen biografi här och nu. Detta är ibland känslomässigt smärtsamt som när kaptenen återvänder till sitt övergivna skepp eller när en ryttare igen tar sig an sin häst som han överlämnat till andra krafter. Eller när vi igen välkomnar det inre barn som vi lämnat bakom oss.

Den fysiska kroppen förändras oundvikligen med den fysiska världen varje ögonblick. Den förändringen kallar vi för åldrande. Om anden har svårigheter att beträda denna process får det förstår konsekvenser för detta åldrande.

Biografisamtalet skall skapa ett utrymme för klienten att beträda nuet. I denna klarhet kan minnen och bilder framträda ur den omedvetna substansen. Historien blir levande igen. Som Murray Cox påpekar i sin bok Structuring the Therapeutic process:

Klienten vill att terapeuten skall ”ta klienten” och ”utforska historien”. Klienterna kräver att vi skall utforska deras historia och titta på deras liv tillsammans med dem. Ericson (1959) säger att ”vi kan inte lyfta ut en fallhistoria ur livshistorien”. Detta förenar två teman som genomtränger varandra. Det första är det signifikativa i exakta detaljer ur klientens livshistoria. Exakt vad klienten säger med sina egna ord på ett särskilt sätt vid en särskild tidpunkt är viktigare än det reduktionistiska i termer som ”spänd”, ”ångestfylld”, ”deprimerad” etc. fastän sådana objektiva observationer också måste noteras. Det andra är ett sinne för livshistoria som finns bakom klientens kliniska historia. Alltså fallhistorians uppträdande i livshistorian.

Biografisk samtalsterapi är en väg för klienten att gå in och ut ur sin egen biografi för att återknyta till sin egen fysiska livshistoria. På detta sätt kan han finna motivation för att komma in i sitt eget liv igen och medvetet påverka det ur sin egen vilja. Då kan han återfå kapaciteten att ta mer och mer ansvar för utformandet av sin egen biografi. Det osynliga väsendet som han bär i sitt inre kan bli mer och mer synligt.

Process

Först en massa ord
Sen ett förkastande av dom meningslösa orden
Och ett sökande efter dom rätta orden
Sen ett upptäckande av tomheten
Som inte är någon tomhet utan en dörr
Till en tidigare dold verklighet
Sen mörkräddheten på nytt
Och försöken att övervinna den
Sen de många flyktförsöken ut i ljuset igen
Till de säkra verkligheterna och de likgiltiga
Sen ett återvändande in i otryggheten
Där det färdiga språket brinner upp
Och de färdiga föreställningarna upplöses
Sen ordlösheten och hudlösheten
När skräcken vänder sin vita buk mot medvetenhetens yta
Sen kanske en fosterrörelse
Från ett ofött språk
Som fyller dig med verklighet och närvaro

(Peter Curman)

Fotografi.

Mind in motion. Ulla Hjortflod.

Bo Kjellström

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *