Att återvinna sitt liv

Om ditt sinne bär en på tung börda från det förflutna så kommer du att uppleva mer av samma sak. Det förflutna upprepar sig av brist på närvaro. Kvaliteten på ditt medvetande i detta ögonblick är det som formar din framtid.
(Eckhart Tolle)

Alla levande organismer tar upp ämnen från jorden och utsöndrar restprodukter. Organiska ämnen bryts ned av jorden och bildar mylla som sedan ger näring till det nya livet.

Syntetiska ämnen kan lagras i organismen eller söndras ut och lagras i jorden som svårsmälta eller närmast osmältbara ämnen under många år.

Tidigare blundade man för detta och avfallsprodukter från industrin eller hushåll grävdes ned i jorden eller dumpades i sjöar och hav. ”Syns inte finns inte”.

Idag vet man bättre.

Ord som ”återvinna”, ”återanvända”, re-cykling”, ”hållbar utveckling”, ”förnyelsebar”, ”källsortera” och ”miljövänlig” är idag självklara i vården av den fysiska miljön.

Men i den psykiska miljön tycks inte detta gälla. Här talar man istället om att ”stänga dörren till det förflutna”, ”lägga bakom sig”, ”släppa taget om”,” lägga av sig sin ryggsäck”, ”vända blad”, ”blicka framåt” och ”gå vidare” o s v. Man skall leva ”i nuet” så mycket som möjligt. Det som har hänt har inte längre något värde och framtiden vet man ingenting om. Gräv ned. ”Syns inte finns inte”. Som om en människa aldrig skulle ha existerat när hon är kremerad och begravd?

Positivt tänkande har ingen bärkraft om det inte är förankrat i kroppen. Förändringar är inte hållbara om vi inte står bakom oss själva. Upplysning är att genomskåda sin egen skugga. Själen har sina mörka platser och livet hinner alltid ifatt oss.

Det är ju självklart att livet är mycket rikare när man är på plats i det. Men att alltid leva i nuet är ju som att leva utan minne och sammanhang. Våra beteenden skulle vara utan ansvar och instinktivt styras av våra egna behov. Som hos djuren. Vi skulle inte känna igen oss. Vi skulle bara vara utan att veta vilka vi är, vilket i detta tillstånd även saknar betydelse och innebörd. Som livet var i Edens lustgård innan syndafallet.

Inom vissa livsåskådningar menar man att medvetandet om det egna jaget bara hindrar oss att vara lyckliga. Om man med jagmedvetande menar den självupptagenhet som idag präglar vårt tävlingsinriktade samhälle så är det ju helt sant. Om man med ”personlig utveckling” menar ”karriärutveckling” så skapar ju detta en existentiell otrygghet och en belastning på kroppen vilket leder till en konstant vegetativ oro och stress. 

Kroppen befinner sig alltid här och nu. Att vara närvarande i sin kropp är att ”komma hem till sig själv.” Oron sjunker ned och allt blir lugnt. Eller som Eckhart Tolle uttrycker det: ”Just nu finns inga problem”.

Men själen har visioner och vill skapa. Jag tror inte att det ligger i människans natur att alltid vandra omkring i varat och ta dagen som den kommer. Hon vill påverka och förändra.  

På gott och ont.

Men nuet är förstås en underbar plats att vara på för den åldrande människan som inte längre måste vara lönsam och svara mot så många yttre krav och förväntningar.

Att arbeta med sitt förflutna i terapi eller biografiarbete behöver inte vara en motsättning till att vara i nuet. Tvärtom.

Biografiska samtal kan vara en hjälp att lättare ta tillvara på sitt liv.

Mindfulness innebär ju bl a att ta tillvara på den stund som är. Om vi är uppmärksamma så kan vi lära oss något i varje ögonblick. Varje intryck talar till den som kan lyssna. Att erfara innebär att uppnå något. Att komma till medveten insikt.

Biografisk samtalsterapi är att betrakta en aktuell händelse mot bakgrund av sin egen livshistoria.

En händelse som oproportionerligt starkt väcker våra känslor kan vara en dörr till en tidigare händelse som vi inte smält ned och assimilerat i tillräckligt hög grad.  Som inte kunnat tas upp som näring inom oss. Känslor som uttrycks löser upp sig själva. Känslor som förblir instänga kan i värsta fall förgifta själen under resten av livet.

Allvarliga sjukdomar eller trauman kan ”släcka ned” själen. Besvikelsen på kroppen och livet kan leda till att vi överger oss själva. Biografiska samtal kan ge en bekräftelse på att händelser verkligen ägt rum vilket kan tända det inre ljuset i och hjälpa oss att ”sätta igång” livet igen.

Att arbeta med förflutna händelser i terapi är inte samma sak som att bara återberätta.  Ordet ”älta” har samma innebörd som att knåda. Att bearbeta och omforma. Det är att synliggöra, sätta ord på och göra begriplig. Det kan leda fram till ett accepterande. Ur acceptans kan komma en omorientering, omstämning och slutligen assimilering för att låna några begrepp av läkaren och psykoterapeuten Poul Bjerre. Det är att återvinna sitt liv.

Det som inte återvinns belastar naturen. Det vi inte återvinner inom oss belastar oss. Centrala teman i våra liv tenderar att återkomma gång på gång tills vi återvunnit deras innebörd. Själen iscensätter omedvetet sitt eget drama i avsikt att bli mer medveten.

Ögonblick i livet där tiden stannade kan förlama vår vilja. Som en chock eller en förtrollning. Ryttaren kastades av sin häst. Det subtila samspelet mellan kropp och själ rubbades när vi förlorade kontrollen över det som hände. Det kan liknas vid ett sekvensgap i en DNA-kedja. Kontinuiteten bryts och ödet förändras. På gott och ont?

Det verkliga värdet av en händelse förstår vi oftast först långt efter att den har hänt. Ögonblick ur det förflutna som kommer upp i medvetandet kan vara mycket värdefulla om man kan återskapa dem och genomlysa dem med ”nya ögon”. Om man kan utvinna själva essensen i en händelse så kan detta bidra till att ett sekvensgap överbryggas och att livet blir helt igen.

 

Jag har en inre trädgård i min själ. Där har jag bevarat alla positiva upplevelser. Möten med människor som är eller har varit värdefulla för mig. Oavsett om de finns kvar i mitt liv eller inte. Personer som såg mig och som hjälpte mig att bli synlig.

Platser som är och har varit viktiga för mig. Även om jag inte kommer dit igen. Platser som öppnat min själ och väckt min vilja att vara.

Magiska ögonblick där jag varit helt inne i mitt eget liv.

Kroppen är min biografi. Allting finns inom mig.

Det förflutna har format mig. Det är grunden till det som är nu. En inre trädgård som är en evig källa till inspiration och tacksamhet och som jag inte vill leva utan.

Det har ett stort värde att i det biografiska samtalet även lyfta fram detta i ljuset. Det kan vara som att vaska fram ädelstenar ur glömskans bördiga mylla. En skatt av inre bilder.

Det betyder inte att jag längtar tillbaks och jag inte uppskattar det som finns i mitt liv nu. Tvärtom.

Det vitaliserar min berättelse och ger den en djupare mening. Det kan hjälpa mig att förstå mig själv och mitt uppdrag här på jorden.

Vad är människans uppgift? Det är den uppgift hon ger sig själv. Min mission i världen är inte förutbestämd. Den är i varje ögonblick den hon väljer för sig själv.
(Rudolf Steiner)