Konst och beröring

"När jag lägger mig på bänken känner jag mig klumpig och ful
men när jag stiger upp känner jag mig som en grekisk skulptur"

I massagesammanhang talas mest om muskler och blodcirkulation eller om reflexzoner, triggerpunkter och andra system där man behandlar med punkter på huden. Kunskapen om sambandet mellan olika delar av organismen växer mer och mer för varje dag. Vi lär oss hur man kan påverka olika organ i olika riktningar genom att kombinera behandlingar av olika områden på kroppsytan.
Idag vet vi att beröring som ej är smärtsam aktiverar utsöndringen av hormoner som ökar känslan av välbefinnande. Man har börjat kartlägga hur nervsystemet fungerar vid beröring.
Vi utvecklar allt mer specifika metoder för att manipulera med livet i avsikt att dämpa mänskligt lidande. Vetenskapen hinner långsamt ifatt sanningar som beprövad erfarenhet känt till i alla tider. Allt detta bidrar till utvecklandet av nya behandlingar och till en ökad förståelse för människan som en helhet.

Jag vill här försöka bidra med ytterligare en aspekt av kroppsbehandling som närmar sig det konstnärliga området.

Vad är konst? Rent teoretiskt är det synonymt med kunnande eller kunskap. I grunden bör alltså allt utövande av konst utgå från någon form av kunskap. Vad som anses vara konst är nog för övrigt en ytterst individuell tolkning. För mig personligen är konst när någon lyckats uttrycka en upplevelse som jag känner igen i mitt inre. Jag menar nu inte en ren avbild av någonting som jag kan identifiera utan den känsla upplevelsen ger mig. Konstnären har funnit ett uttryck för en själslig känsla som jag känner igen mig i. Dessutom kanske han lyckas vidga upplevelsen och förmedla nyanser som jag inte haft tillgång till tidigare. Oftast får det mig att känna mig mer delaktig och närvarande i världen och kan väcka min egen kreativa längtan. Kvaliteter som man kan inordna under begreppet hälsa. Det kan vara t ex en målning, ett musikstycke, en dikt, en möbel eller en trädgård. Någon har lyckats uttrycka någonting komplicerat enkelt och igenkännbart. Ju fler som berörs ju större anses konstnären. Desto större kunskap har han.

Kan det även vara så att en kroppsbehandling kan erbjuda en konstupplevelse i ovan beskrivna mening? För personen som uttryckte de inledande orden var det uppenbarligen så. Någonting av den mänskliga värdighet och balans som förbinder i den grekiska antika konsten blev till en direkt känsloupplevelse inom personen under kroppsbehandlingen. Personens självkänsla genomgick en transformation. Personens egen jagupplevelse berördes och förvandlades. Vad är detta värt?

Det är idag känt att den yttre miljön är väsentlig för en människas allmänna trivsel och närvarokänsla till exempel på arbetsplatsen. Gestaltandet av arbetsmiljön , hemmet eller trädgården kan ha avgörande betydelse för min vilja och inspiration att bejaka livet och min yttre situation och för min förmåga att förbli frisk. Är det då inte logiskt att även själva gestaltandet av en kroppsbehandling i sig självt kan ha en liknande inverkan?

I den antroposofiska läkekonsten är det centralt att väcka patientens inre kreativa längtan. Det är väsentligt att få patienten att bli mer aktivt deltagande i en läkande process. Detta är anledningen till att våra behandlingsmetoder oftast är präglade av konstnärliga kvaliteter. Detta gäller i högsta grad även våra kroppsbehandlingar. De skall inte endast beröra patientens yttre utan vill även väcka genklang i hans själ. Massagebehandlingen skall inte bara vara allmänt behaglig och ge lindring av symtom utan vill även kommunicera med patientens inre självkänsla - personens jag. Massage som behandlingsmetod anses ofta som passiviserande men ytterst vill den istället väcka inspiration till aktivitet.

Formkrafter
För mig är konst ett formspråk talar till den friska människan inom mig. Bortom alla mina muskulära spänningar och personliga problem finns en inre frisk potential som vill växa och komma fram.

Den rytmiska massagen är präglad av ett formspråk som direkt stödjer den friska organismen. De inre livsprocesser som bär och upprätthåller kroppens former och funktioner. Dessa livsprocesser är idag ofta försvagade och hotade av vårt moderna samhälle som på många sätt utsätter livet för ytterst starka påfrestningar. Jordens miljö blir alltmer utarmad och det krävs större insatser från människan att lära känna livets förutsättningar och att finna metoder att understödja dessa. Som massör känner jag mig ofta som en slags trädgårdsmästare där trädgården utgörs av den människa som jag behandlar. Hur kan jag på bästa sätt understödja livskrafterna hos denna person?
Människokroppens livsprocesser har en fantastisk förmåga att återställa sina egen funktioner om de tilltalas av ett formspråk som de känner igen. Detta formspråk är baserat på form och rörelse.

En form är en rörelse som stelnat för en bestämd funktion. Greppkvaliteten kan stödja den formande kraften eller den kraft som sätter i rörelse. I den rytmiska massagen talar man om att binda eller lösa. I vissa fall är tydlighet i det formande elementet det viktiga och i andra fall själva cirkulationen, det strömmande elementet. För mycket form leder slutligen till förstelning och död. För mycket cirkulation till upplösning av formen. Organismen upprätthåller en subtil balans mellan dessa krafter genom sina egna rytmiska funktioner.

Rytm
Rytm kan definieras som ett spel mellan aktiv och passiv rörelse. Det är tydligt iakttagbart i t ex hjärtats funktion. I den aktiva fasen (systole) drar hjärtat ihop sig och pumpar ut blodet i periferin för att i nästa ögonblick helt slappna av och öppna sig för att ta emot blod från periferin.(diastole) Denna rytm måste vara bestämd i sin grundfunktion. Minsta avvikelse känns direkt och kan upplevas som en lätt dödsångest.

Andningen fungerar på samma sätt. En aktiv inandning följs av en avslappning då jag andas ut. Andningen är dock mycket mer flexibel och tillgänglig för vår egen vilja. Jag kan t ex välja att medvetet utföra en handling med stöd av en aktiv utandning för att få mer kraft bakom t ex vid ett yxhugg. Detta är viktigt vid många kampsporter. Jag ger mig själv hän på utandningen. Går ut ur mig själv. Jag tar emot mer på inandning. Lyfter mig själv ur tyngden med hjälp av inandning. Jag stiger med inandningen och faller med utandningen.
Om någon av dessa riktningar blir långvarigt försvagad leder detta till problem. Jag förblir i en inandad och spänd situation eller i ett utandat och kollapsat läge.
Andningen balanserar det känsliga förhållandet mellan kropp och själ och integrerar i tidens lopp psykiska upplevelser och fysiska funktioner. Rytmisk massage understödjer denna funktion på alla nivåer. Intryck som lagrats i min organism kan bearbetas och förinnerligas för att så småningom bli ny näring för själen. Inre känslor och bilder av harmoni och hälsa kan bli förkroppsligade.
Den rytmiska massagen kan även ha en vitaliserande inverkan på mina gränsfunktioner som skall reglera mitt förhållande till yttervärlden både fysiskt och socialt. Rent fysiologiskt utgörs denna gräns av huden. Gränsen kan vara för tät och sluten vilket kan isolera mig själsligt mot omvärlden och mot andra människor. Om gränsen är för tunn och genomsläpplig gör det mig alltför sårbar och överkänslig.

De rytmiska funktionerna vill tjäna människans själ och ande. De vill ha utmaningar. Då är de levande. Deras särskilda kvalitet ligger just i att överbrygga motsättningar. Att finna framkomliga vägar i alla situationer. Att hjälpa oss vidare. Om belastningen på det rytmiska systemet blir för stark under längre tid kan det till slut kollapsa. Det kan liknas vid en kvarn som är inställt i ett intensivt flöde av vatten eller starka vindar under för lång tid. I början känner sig kvarnen levande och tagen i anspråk men förr eller senare håller inte strukturerna utan kollapsar. Detta är en möjlig bild för ett utbrändhetstillstånd.
Blir å andra sidan kvarnen inte tagen i anspråk blir systemen passiva och "rostiga". Kvarnen tycker sig sakna värde. Det har ingen uppgift. En sådan situation kan ju inträda vid ex arbetslöshet eller vid pensioneringen.
Många människor som lider av stor ensamhet kan känna så. Risken för känslor av meningslöshet och tillstånd av depression är här överhängande.
Terapin för ett akut överstimulerat rytmiskt system är tid. Ett understimulerat rytmiskt system behöver inte tid på samma sätt utan behöver bli taget i anspråk. Passivitet och aktivitet. Rytmen bär båda impulserna. I övergångarna kan jag få en upplevelse av tiden eller kanske tidlösheten. Som skapar rum för närvarokänslan. Här kan jag återvinna friheten och initiativet i mitt liv.

Kroppen som konstverk
Formkrafter, rytm och tid är centrala kvaliteter i den rytmiska massagen. Är det inte samma sak med konsten? Konstnären bygger upp en komposition som måste ha en gestalt, en form, för att väcka intresse och igenkännande men som övertydlig blir livlös och ointressant. Rytmen måste finnas i en dikt för att den skall bli levande. Ibland krävs tydlig form och symmetri och ibland en friare dynamik men det måste alltid finnas någon slags flöde i dikten som kan växla men ändå hållas samman till en helhet. Tiden är det utrymme läsarens eget jag behöver för att bli närvarande och delaktig.

En massagebehandling kan också komponeras till en helhetsupplevelse som i sig självt kan ge ett stöd för patientens känsla av att vara en helhet. Då behövs en fjärde faktor -värme. Värmen skänker ett skyddande hölje kring behandlingen och möjliggör för det mänskliga mötet mellan behandlaren och den behandlade. Utan värme förblir de övriga kvaliteterna en kall teknik.

När dessa förutsättningar är optimala kan jag förvandlas från att vara massör till en konstnär och behandlingen övergår från att vara "fysikalisk terapi" till en tillblivelseprocess som öppnar för en ökad närvaro av jaget i rummet både hos mig själv och den som jag behandlar.

Evas resa
Eva (fingerat namn) kom till mig vid en ålder av 68 år. Hon var opererad för en cancersjukdom och led även av ett mångårigt kroniskt smärtsyndrom. Anledningen till att hon nu sökte upp mig var i första hand vissa besvär med andningen. Andningsbesvären hade ingen allvarlig fysisk grund utan speglade mer en oförmåga hos Eva att integrera sina känslomässiga upplevelser i kroppen. Eva var mycket kulturellt allmänbildad men hade aldrig utövat någon slags konstnärligt övande.

Efter 6 månaders behandling vaknade en slumrande kreativ längtan hos Eva och hon började måla ur eget initiativ. Samtidigt uppdagades en kall och delvis traumatisk uppväxtperiod med bl a flera fysiska övergrepp. Eva tog med sig bilderna till behandlingen. De var till en början starkt symboliska och präglade av dessa erfarenheter. Parallellt med målandet hade hon nu börjat föra en slags terapidagbok där hon formulerade sina upplevelser.

Med tiden förvandlades denna skapande process till en inre resa. En bildresa som blev till både en verklig resa runt jorden och en inre resa i tiden genom hennes liv. Den yttre resan startade med ett skepp från mänsklighetens vagga i landet Ur och fortsatte sedan runt jorden. Eva besökte framför allt stora kultplatser där hon genomgick olika invigningsritualer där hon till stor del styrde skeendet själv. Eva läste samtidigt om dessa platser och var väl orienterad om de yttre formerna. Parallellt pågick en inre process som var som var en djupare bearbetning av hennes egen livshistoria. Initieringsriterna blev till en väg att återfå sin friska fysiska självbild och ökade möjligheter att bära sina fysiska smärtor vardagen.

Evas kreativa flöde var periodvis så starkt att hon hade svårt att härbärgera det. Jag gick sällan in i rollen som psykoterapeut utan fortsatte att fokusera på den kroppsliga processen. Jag föreslog Eva vid flera tillfällen att uppsöka någon som specialiserat sig på bildbearbetning men Eva framhöll att processen måste fortsätta som hittills. Den måste kopplas till hennes kropp. Hon måste få hjälp att integrera sina inre upplevelser med och få ett friare förhållande till sin kränkta kroppslighet. Det som fungerade bäst var den här formen av konstnärlig beröring.

Eva kom att fortsätta med behandlingen tämligen regelbundet fram till sin bortgång 7 år senare.
Den förvandling som Eva genomgick under dessa år var påtaglig även om smärtorna varierade mycket delvis speglande känslomässiga reaktioner på allt som skedde i hennes inre. Men hon återfick kommandot över sin situation och fann ett meningsfullt sätt att bearbeta sitt eget liv på.

På en av Evas första bilder står en liten flicka 5- årig flicka med en docka i handen. Bakom henne är ett sagoslott inhägnad av en tjock törnroshäck. Flickan är inte förtrollad som Törnrosa. Hon är inte omedvetet drömmande utan är i ett övervaket och skrämt tillstånd för tidigt utdriven ur paradisets skyddande hölje. Förutsättningarna att utveckla ett kroniskt smärtsyndrom var tidigt nedlagda i hennes nervsystem.

Mot slutet av bildresan nådde Eva fram till målet. Nu målar hon en bild av en kvinna, vital och bildskön, som står vid några palmträd på en söderhavsö med en stor fisk under armen. Kvinnan har en ungdomlig kropp och ett något äldre och erfaret ansikte där man kan ana det lidande hon genomlevt. Hon strålar av klarhet och närvaro och hon är beredd att möta framtiden. Den lilla flickan är på väg att växa ifatt den åldrande kvinnan Eva är på väg att återfinna sig själv. Detta är en uppståndelsebild.

Eva ville att detta omfattande bildprojekt skulle dokumenteras i bokform men hon mäktade inte med vad som skulle krävas och hon fick till slut inte den tid hon skulle behöva.
Jag kunde inte förutse en sådan utveckling av behandlingen men var öppen för den samtidigt som jag fokuserade på den kroppsliga sidan av processen. Eva "styrde skeppet" helt själv med stöd av mina händer. Men det var behandlingen som öppnade upp för denna resa och som gav "vind i seglen." Det är sällsynt med en så långvarig och intensiv behandlingsprocess.

Det känns som ett stort privilegium att ha fått förtroendet att närvara på denna långa färd. Följderna av sådana upplevelser är ofta synliga för omgivningen om än inte på samma sätt som hos en målning eller i en dikt. Det är ett växande skeende. Och det är egen upplevelse som ingen kan ta ifrån mig. En självbild som genom livets erfarenheter förlorat sig själv i en sårad kvinnlighet kan bli återupprättad och en kroppskänsla som fallit ned i klumpighet och fulhet kan återuppstå i sin egen sanna gestalt igen och ikläda sig formen av grekisk gud.

"För att utröna dig
i vilken jag lever
dig som lever i mig
Gjorde jag resan
drömde jag färden
upplevde äventyren
som skapade mig"
(Gunnar Ekelöf)