Ångest och kroppsbehandling

"Vågar jag träda i beröring? Ty detta är mer än döden. Jag har vågat låta dem bära hand på mig och föra mig till döden. Men vågar jag träda i denna ömma beröring med livet? O, detta är svårare."
(D H Lawrence: Mannen som dog)

Att vara rädd för livet är att vara rädd för sig själv och att neka sig själv rätten att leva ett helt liv.
Rädslan för min egen förnekade vilja leder till ett inskränkt och undvikande beteende, vars "ödescykel" jag förefaller hjälplöst utlämnad till.
Ångesten för det oförutsägbara gör att jag inte kan vila och livet tycks vara förutbestämt. Då vitala krafter av mig själv är förträngda upplever jag mig oftast som ett offer för omständigheter utanför mig själv. Jag kan inte ta ansvar för mitt eget liv.

När jag bekräftar min sanna identitet och rätt, får jag tillgång till mig själv samt modet och motiveringen att gå igenom det ofrånkomliga: Förvandlingen och uppgivandet av de känslor och besvikelser som förgiftat och förträngt mitt liv. Att rena mig själv från det som inte är mitt. Jag kan ge upp mina spänningar, lida och ytterst dö.

Beröring
Uppståndelsen är vägen genom döden tillbaka till livet. Gry-ningen är ofta mörk och kall, fylld av smärta och absolut ensamhet.
D H Lawrence novell "Mannen som dog" (1925) är en poetisk skildring av uppståndelsen. Den svårt sargade och utmärglade Kristus vaknar upp i sin grav och möter mödosamt livet igen. Men det är färglöst och tillhör inte honom längre. Han är bortom livet präglad av dödens likgiltighet och fast beslutsam att aldrig mer låta sig vidröras.

"Nu har jag passerat den gräns, över vilken orden inte kan nå, och luften är ren och det finns intet att säga . . . och jag är ensam inom min egen hud som är muren kring min domän."

Nu läktes hans obekymrade jag och blev helt inom hans hud och han log för sig själv i den rena ensamheten, vilken är en slags odödlighet.

Han möter då en ung prästinna av Isis som vårdar hans kropps-liga och själsliga sår. Med motvillig längtan känner han livet återvända inom sig.

"Å ömhet! Förfärligare och härligare än den död jag dött!"

Han får ett helt nytt förhållande till sin kropp och inser att han måste bejaka sina fysiska behov för att återfå sin vitalitet. Eller slutgiltigt vända sig bort från all samhörighet och vilja att leva.

"Skall jag inlåta mig i denna beröring?"

Beröring gör mig medveten om mig själv som en mer eller mindre levande människa. Den livskänsla som kan frigöras vid mänsklig beröring kan vara så intensiv att den till stor del måste förträngas. Att varsamt lösa upp denna förträngning måste vara det främsta målet för all kroppsbehandling.
Beröring kan vara en bro från döden till livet.

Avslappning
Avslappning är att bejaka det som är och att öppna sig för livets beröring i förtroende till dess omedvetna visdom. En spontan djup inandning som fyller mig med liv, och en förlösande hel utandning, öppnar porten till mig själv.
Avslappning är att överskrida en medvetenhetströskel till en plats dit ingen kan följa mig.

Vad som händer när jag passerar denna gräns vet jag ofta inte, vilket är det främsta hindret för mig att slappna av. Kanske "faller" jag in i det omedvetna och somnar. Vid ett annat tillfälle blir jag mer närvarande och uppmärksam. Jag kan se klart.
Avslappning kan också medföra att mitt medvetande fylls av bortträngda känslor.

Känslor
Känslor medvetandegör själsliga kvaliteter hos mig själv och hos omvärlden. De lever i gränslandet mellan det medvetna och det omedvetna.

Genom känslorna vill själen förverkliga sig i det fysiska och uttrycka sig i rummet. Känslan är ett finstämt instrument för mänsklig kunskap.

Även obearbetade emotionella konflikter vill uttrycka sig. De kan upplevas som hotfulla för det öppna medvetandet och tvingar mig ibland att försöka förtränga dem.

En tillbakahållen känsla som vill bli medveten upplevs oftast först fysiologiskt som en stigande oro och rastlöshet. Om organismen inte kan bära detta stigande inre tryck försöker jag hämma livsflödet genom att t ex (omedvetet) "knyta till" diafrag-mamuskeln som behärskar syretillförseln och "strypa till" blod-kärlen i halsområdet. Jag försöker medvetet kontrollera and-ningen. Jag kan dämpa ångestkänslan men kanske istället uppleva akut huvudvärk, ont i magen eller, om känslan är fylld med vrede, möjligen en hastigt påkommande kramp i länd-ryggen. Misslyckas denna "somatisering" får jag akut ångest. Denna ångest minskar ofta dramatiskt om känslan tillåts att manifestera sig. Ett genombrott har kanske skett, vilket dock inte förändrar det grundläggande problemet. Mina känslo-mässiga konflikter försvinner inte för att jag förlägger dem till omvärlden. Det dämpar tillfälligt symtomet likt en uppstötning vid illamående (vilken dock inte stärker magens förmåga att bearbeta födan).

Känslor som inte har mognat färdigt och bearbetats tillräckligt tenderar bara att återvända till mig själv i form av skuldkänslor och självförebråelser.

Jag löser naturligtvis inte några problem genom att förneka dem och förtränga känslorna. Det förlägger endast konflikten till mitt omedvetna och låter min organism bära den i form av spän-ningar och fysiska symtom. Känslor som ofta gör sig påminda ber om uppmärksamhet och det första steget att smälta ned dem är att acceptera deras faktiska existens, att de har ett värde och betyder någonting.

Gränser
Livet skapar organ för att bygga upp sig självt, härbärgeras och transformeras till nya former och uttryck.

Känslor behöver gränser för att kunna förinnerligas och mogna. Förnimmelser behöver tid att fylla mig, nyanseras och bli medvetna till förståelse och kunskap, som vägledning för mina handlingar.

Gränssvaghet medför att intrycken har svårt att förinnerligas. Jag får ångest av att vara i mig själv och förlorar mig lätt i omvärlden. Mina känslor lever ständigt ut sig i omgivningen, jag mister min självkänsla och vet inte vem jag är. Jag blir överkänslig och mina handlingar blir reflexartade och impulsstyrda utan inre ledning. Detta är ingen spontanitet, som ju visar sig i en frihet att uttrycka sig, eller inte. Det motsatta är att vara ett offer för provokativa intryck. Denna gränslöshet tvingar mig ibland att stänga in mig i en "korsett" av muskelspänningar för att skydda mitt inre och dämpa upplevelser av inre kaos och upplösning. Jag framstår som rigid och stel och vågar inte träda ut ur mig själv.

Är mina gränser i stället för täta har intrycken svårt att beröra mitt inre och mina handlingar kan framstå som stereotypa. Den smärta som det innebär att öppna mig och möta omvärlden gör mig till en fånge i mig själv. Jag tenderar till okänslighet och berörs i mitt inre föga av omvärldens förändringar. I längden leder denna instängdhet till upplevelser av inre död, vilket kan tvinga mig att leva ut mig i omvärlden. Jag kan synas vara öppen och social, men i mitt inre flyr jag från ångesten över att "vara ensam med mig själv".

Gränser som kan öppna sig och sluta sig är en nödvändighet för att känslor skall förtätas och förtunnas, stiga och falla inom mig själv och skänka mig kunskap och upplevelser av att vara en levande och hel människa.

När känslorna "svallar över" och hotar att "stiga mig över huvudet" måste jag känna att jag "bottnar" för att inte bli rädd. Detta kallas inom kroppsterapi att vara "grundad" (grounded).

Grundning
Grundning är att söka kontakt med sin egen grund.
Grundning förbinder mina livsprocesser med jorden och kanali-serar livsflödet mellan mig själv och omvärlden.
Grundning stärker min upplevelse av samhörighet och hjälper mig att känna mig hemma i min biologiska verklighet.
Grundning är att slappna av utåt och våga möta världen i tillit till mina egna gränser. Att vara grundad är att vara förkroppsligad och att etablera en levande kropp.
Att vara "inkarnerad".

Vardagsspråket uttrycker grundning i begrepp som "stå med fötterna på jorden", "stå på egna ben", "självständighet", "fast förankrad", "fast mark under fötterna", "vara jordnära" etc, i motsats till att "sväva i det blå", "förlora fotfästet", "gå på gungfly", "vara ute på hal is", "hänga upp sig på" etc.

Vertikal grundning är att etablera en levande kontakt med jorden (Modern) och kosmos (Fadern). Att öppna sig nedåt och uppåt och befria det vertikala flödet för att söka stöd under mig och kraft över mig. Att söka jämvikt mellan tyngden och lätt-heten, mörkret och ljuset, tryggheten och friheten.

Horisontell grundning uttrycker ett förhållande till omvärlden och andra människor. Jag söker delaktighet i relationer, famil-jen, grupper och naturen och etablerar ett förtroende till om-givningen.

Att helt förlägga mitt existentiella stöd i omvärlden gör mig frihetsberövad, vilket medför att jag även för över ansvaret för mitt liv och mitt välbefinnande till faktorer utanför mig själv. Jag är som ett barn utlämnad till omgivningen och får troligen ångest vid större sociala förändringar.

Den vertikalt mer grundade har en distinktare självkänsla och är inte lika ångestbenägen. Å andra sidan kan han ibland känna sig udda och avvikande.

Att vara vuxen innebär bl a att i ökad utsträckning söka grunden för sitt liv inom sig själv och därmed kunna ta ökat ansvar för det egna livet. Då kan jag sluta att skuldbelägga omvärlden för mina känslor och kan bryta min rädslas "ödescykel". Jag kan gå vidare.

Rättfärdighet

"Endast det som är genuint en själv har förmågan att läka."
(C G Jung)

Terapi är inte främst ett givande och ett tagande. Det är ett gemensamt sökande efter framkomliga vägar. När jag som behandlare känner min egen grund är jag mer närvarande i detta sökande. Detta är inget statiskt tillstånd utan ett växande skeende. Ju större del av mig själv som jag integrerar, ju mer "vidgas marken" under mina fötter och ju större beredskap får jag att möta behovet hos den jag behandlar.

Rädsla är att sakna grund. Den behandlade känner förtro-ende för mig bara när han märker att jag "står kvar". I det ögon-blicket kanske han vågar överlämna sin kropp för beröring och jag blir en slags väktare till hans egna omedvetna processer. Genom mig kan den behandlade möta sitt fysiologiska själv under obelastade omständigheter.

När mina händer är "fria" har jag större tillgång till min egen potential och erfarenhet och kan då ta ökat ansvar för mina terapeutiska åtgärder.

Min uppgift som behandlare är inte att ta det svåra från den jag behandlar eller att "trolla bort" symtom. Min slutliga uppgift är att stödja en helande process.

Jag har alltmer kommit att uppleva mig som en medlare mellan den behandlades kropp och själ, för en försoning med sitt eget förnekade själv.

Resultatet av behandlingen råder jag inte över och jag känner mig ofta mindre än den människa som sökt upp mig. Han har ofta genomgått ett långt större lidande än jag och står inför svårare utmaningar. Jag frågar mig ibland om jag överhuvud taget kan göra någonting. Så kände sig även Johannes Döparen när han första gången mötte Kristus. Han kände sig liten och tyckte situationen var lite absurd.

"Jag behövde döpas av dig och du kommer till mig."

Kristus svarar:

"Låt det nu så ske, ty det höves oss att så uppfylla all rättfärdighet." (Matt. 3:14-15)

När jag som behandlare är sann mot mig själv så kan jag svara mot det sanningssökande jaget hos den som söker mig.

Det är den behandlades frihet att våga slappna av och andas, att våga ta emot och låta sig beröras. Att bejaka sina behov och acceptera sig själv. När vi båda är närvarande och vågar möta varandra så är det möjligt för oss att uppfylla all rättfärdighet. "Låt det nu så ske."